Föräldranätverk: ”Vi accepterar inte att våra barn döms till utanförskap”

Det är snart val i Sverige och de politiska partierna har vässat sina valbudskap. Socialdemokraterna vill ta tillbaka den demokratiska kontrollen över skolan medan partierna på högerkanten uttrycker önskan om hårdare tag och mer auktoritära metoder mot elever som inte sköter sig. Inget parti sätter skolans största problem på dagordningen: att en stor andel av alla elever inte får den utbildning som de enligt skollagen har rätt till – ett problem som drabbar inte bara dessa elever, utan också deras klasskamrater och lärare.

Ökad risk för utanförskap

Vi pratar om de mer än 100 000 elever som har autism, adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), varav många har behov av särskilt stöd i skolan. Enligt forskning från Karolinska institutet, som täcker alla elever med autism i Stockholms län, uppnår bara lite mer än hälften av dessa allmän gymnasiebehörighet vid 16 års ålder.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har visat att 80 procent av de unga som har en funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga inte tar gymnasieexamen. Forskning visar också att en person med funktionsnedsättning, jämfört med en person utan, har sju gånger högre risk att hamna i utanförskap. Det är skrämmande siffror, som tydligt visar hur bristfälligt stödet till dessa grupper är. Slutsatsen bekräftas också av en enkät genomförd av Lärarnas riksförbund som visar att två av tre lärare i grundskolan anser att elever som är i behov av stödinsatser får det i för liten utsträckning eller inte alls.

Skollagen följs inte

Skollagen är tydlig. Elever ska få det stöd, anpassningar och den miljö som de har behov av, utifrån sina funktionsnedsättningar. När de ändå inte får det drabbas naturligtvis både de och deras familjer. Men det uteblivna stödet drabbar också deras klasskamrater och lärare genom att en del av de elever som inte får det stöd de behöver blir rastlösa, frustrerade och arga och beter sig på sätt som stör i klassrummet.

Skolministerns förslag saknar tydligt tvingande krav på kommunerna, och är därmed ett slag i luften. 

Kommunerna är ansvariga för att säkra särskilda undervisningsgrupper för de barn som behöver det. Men antalet platser är för få och planerna på utbyggnad i stort sett obefintliga. Skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) stoltserar med att regeringen har lagt fram en proposition om att ”alla kommuner kan starta resursskolor”. Det skolministern inte nämner är att kommunerna redan i dag har ansvar för att lösa skolgången för elever som behöver anpassning och att starta resursskolor – utan att det sker.  Skolministerns förslag saknar tydligt tvingande krav på kommunerna, och är därmed ett slag i luften.

Vi föräldrar accepterar inte längre att våra barn döms till utanförskap på grund av bristerna i dagens skola. Statistiken finns, analysen är gjord och resultaten är tydliga. Ansvariga politiker behöver nu skyndsamt växla upp och ta fram förslag som löser problemen – i praktiken.

Kriskommission krävs

Vi kräver att en kriskommission tillsättas av ansvarigt statsråd, med fokus på följande punkter: 

• Tydliga och bindande lagkrav på kommuner att uppnå väsentligt förbättrade kunskapsresultat för denna elevgrupp.
• Tydliga konsekvenser för de kommuner som brister i sitt ansvarstagande för funktionsnedsatta elever – med skarp tillsyn från Skolinspektionen och DO.
• En stabil och tillräcklig finansiering av skolgången för elever med npf  – exempelvis genom ett utökat likvärdighetsbidrag till denna elevgrupp. 

Läget är akut, och vi behöver se en förändring i praktiken. Sverige behöver en skola för alla.