Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna

Dagens Nyheter skrev nyligen om hur även förstföderskor, inte bara omföderskor, numera förväntas lämna BB på Östra sjukhuset i Göteborg redan sex timmar efter förlossningen. Att göra det frivilligt är en sak, långt ifrån alla vill stanna på sjukhuset, men här handlar det om en ny norm och det är något annat. Varken personal eller patienter verkar tycka att det är en god idé.

År efter år larmas det

Barnmorskebristen i den svenska förlossningsvården är ett faktum, ett väldokumenterat sådant. År efter år skrivs samma artiklar, år efter år larmas det om bemanningskaos under sommaren, om bilförlossningar, om hur kvinnor i skyfflas runt mellan sjukhus under pågående värkarbete.

Intressant nog är patientsäkerheten alltjämt ohotad, när de ansvariga tillfrågas. 

19 av 21 regioner bedömer att det är brist på barnmorskor. Bara Halland och Jämtland Härjedalen anser att de har tillräckligt många. 60 procent av arbetsgivarna bedömer att det är brist på nyexaminerade, medan 70 procent har brist på yrkeserfarna. Detta enligt Socialstyrelsens nationella planeringsstöd 2021.

Etisk stress skyndar på utvecklingen

Pensionsavgångar och föräldraledigheter är två anledningar som ofta nämns i sammanhanget. Det är också de svar som ges av regionerna i Socialstyrelsens underlag. Barnmorskeförbundet respektive Vårdförbundet, som företräder personalen, påtalar i stället att många barnmorskor arbetar deltid för att orka med arbetsvillkoren, liksom att löner och arbetsförhållanden måste bli bättre om det ska vara lönt med utbildningssatsningar för att barnmorskorna ska bli fler.

För lika mycket som barnmorskebristen är det ett faktum att utbildad personal helt enkelt vägrar att arbeta på vårdavdelningarna under rådande villkor. Belastningen, arbetstiderna och lönerna driver barnmorskorna bort från förlossnings- och BB-avdelningarna, till barnmorskemottagningar, ungdomsmottagningar, andra länder eller helt andra uppgifter. Den etiska stress som det innebär att inte ha möjlighet att ge en säker och god vård skyndar på utvecklingen.

Röster höjs i sociala medier

Kvinnor som på olika sätt har drabbats av vårdens brister under graviditet och förlossning har de senaste åren gjort sina röster hörda, i både sociala och traditionella medier. Nu har den andra sidan börjat höras på samma sätt. I juli startade barnmorskan Hanna Perez Dahlberg Instagram-kontot @myten_om_barnmorskebristen, där barnmorskor från hela landet berättar anonymt om hur de har det på jobbet:

”Hur sommaren var? Fruktansvärd och tyvärr är den inte över ännu. Många många extra pass, beordringar, flyttad runt om i huset. Inte kul. Jobbar på Östra sjukhuset.”

”Jag är barnmorska på en stor förlossningsklinik i Stockholm. Det tråkiga och läskiga är att alla som jobbar så snabbt blir avtrubbade inför kvinnorna, och blir man inte det orkar man knappt jobba kvar. Jag har fått höra ’Ska vi tänka på verksamheten eller kvinnorna?’ med undermeningen att verksamheten går före allt och att ’vi kan inte hjälpa alla, föder dom hemma så gör dom, det brukar gå bra’.”

”Jag går hem med hög puls och en klump i magen. Jag mår så dåligt över hur födande kvinnor behandlas och inser verkligen hur mycket brist på stöd drabbar utfallet av förlossningen.”

Studenter kräver ändring

För bara några veckor sedan deklarerade också en kull barnmorskestudenter vid Göteborgs universitet, via kontot @bmstudentuppror, att de inte tänker arbeta i förlossningsvården om inte villkoren förbättras, och de listar sina krav, däribland: ”Möjligheten att under vårt arbetspass kunna ta vår rast, äta vår lunch och gå på toaletten.”

På @sthlmsjukvardsupprop skriver en barnmorska: ”Det känns ofta som att vi gått över en livsfarlig gräns, vi tänjer hela tiden på gränsen för en säker förlossningsvård.”

Intressant nog är patientsäkerheten alltjämt ohotad, när de ansvariga tillfrågas. Att kvinnor och barn i hög grad överlever, vilket ibland används som ett argument för hur utmärkt förlossningsvården är, får dessutom anses vara närmast ett minimum i ett land som Sverige. Hur personalsäker är vården? Hur stor del av den viktiga patientsäkerheten uppnås för att personalen avstår mat, vila och toalettbesök?

Personalbristen bör utredas

Avsaknaden av personal är ett symptom som bör utredas. Varför lämnar de erfarna, varför avstår de nya? Vad kan locka dem tillbaka?

Förutom lön och arbetsmiljö önskar många av dem också andra arbetssätt, med fler vårdnivåer, mindre enheter och färre patienter att ansvara för på samma gång.

Förr eller senare blir man tvungen att lyssna på kraven. Det pågår ett generationsskifte i barnmorskekåren, och det tycks som att vårdorganisationerna lite för länge har förlitat sig på barnmorskornas pliktkänsla, på deras kall att bistå de födande. Jag tror att den tiden håller på att gå mot sitt slut. Inte pliktkänslan eller kallet i sig, utan tanken att det ska räcka.

Larmen fortsätter

När covid-19 härjade som värst delades många berättelser från sjukvårdspersonal. ”Vi är för få! Vi orkar inte!” vädjade sjuksköterskor på Facebook, medan dagstidningarna gjorde långa reportage om de extrema villkor personalen arbetade under.

Så larmade barnmorskorna innan pandemin, så larmade de under pandemin och så larmar även nu, när pandemin blivit ett vardagligt brus i bakgrunden.