Förtalsturism och okynnesstämningar mot medier ett växande problem

Avslöjandena kring vapentillverkaren Bofors försäljning av haubitsar till Indien var en av de största svenska skandalerna under 1980-talets andra hälft. Ingredienser som vapenhandel för miljarder, mutor på många miljoner, internationell storpolitik och mystiska dödsfall gör att den saknar motstycke i modern svensk historia.

DN stämdes för förtal

En mindre känd händelse som har direkt koppling till Bofors indiska mutor rör rättsprocessen mot Dagens Nyheter i London. En affärsman som pekats ut i DN som delaktig stämde tidningen för förtal – i engelsk domstol.

Dagens Nyheter hade vid denna tid färre än 100 prenumeranter i England, främst på svenska ambassaden, men det ansåg domstolen räckte för att saken skulle kunna prövas.

Enorma advokatkostnader

Anledningen att affärsmannen stämde just i engelsk domstol är inte svår att inse. Advokatkostnaderna blir enorma, skadestånden som kan utdömas är ännu högre, och bevisbördan ligger i praktiken på den som stäms.

I Sverige löper medier med ansvarig utgivare i praktiken relativt liten risk att åtalas på grund av de speciella regler som omgärdar det som grundlagen kallar tryckfrihetsbrott – men utgivaren kan fällas även för sanna uppgifter. I England frias du om du kan visa att uppgiften är sann. För det krävs dock skriftlig bevisning. Det räcker alltså inte med redogörelser från vittnen – och källor till känsliga uppgifter måste i alla händelser kunna räkna med att tidningen låter dem förbli anonyma.

Svårt att hävda att en artikel inte haft spridning

Brittisk lagstiftning har inte ändrats mycket genom åren, men mediesituationen är en annan, milt sagt. Artiklar på webben sprids överallt så länge de inte aktivt blockeras i vissa områden – något som enkelt kan kringgås. Gratis översättningstjänster börjar bli riktigt bra på åtminstone korrekt nyhetsprosa.

Kort sagt är det svårare än någonsin att hävda att en tidningsartikel inte haft spridning inom en viss jurisdiktion. Som exempelvis den engelska jurisdiktionen, favoriten för den som har viljan och tillräckligt med pengar för att ägna sig åt strategiska stämningar eller som det också kallas: SLAPP, Strategic lawsuit against public participation.

Frilansare med hot om skadestånd över sig

Den svenska ekonomisajten Realtid är en av dem som fått känna på engelsk civilrättslig lagstiftning. Hösten 2020 stämdes inte bara sajtens ansvarige utgivare utan också två frilansjournalister vid engelsk domstol för Realtids rapportering om företaget EEW och dess svenske ägare Svante Kumlin, som kräver 13 miljoner pund eller bortåt 160 miljoner kronor i skadestånd. En domstol i London beslutade nyligen att Svante Kumlin kan stämma Realtids journalister för förtal i tre fall, medan fem andra avfärdades.

Hur det går till slut med detta fall där en svensk tidning skriver på svenska om en svensk medborgare men stäms för det i England är en öppen fråga. Vad vi kan vara säkra på är att det kommer att ta tid och kosta pengar, och att inte minst de två frilansarna kommer att ha hotet om skadestånd hängande över sig i åratal.

Ryska oligarker förtjusta i okynnesstämningar

SLAPP är ett växande problem för Storbritanniens regering, inte minst sedan det våren 2022 blev inopportunt att upplåta sin huvudstad som lekplats för ryska oligarker – en kategori som med liv och lust ägnar sig åt SLAPP:ande. Vladimir Putins gode vän Roman Abramovitj förlikades exempelvis nyligen med journalisten Catherine Belton angående en formulering i Beltons bok ”Putins krets”.

Kanske blir det politiskt nödvändigt med ändrad lagstiftning som begränsar möjligheten till okynnesstämningar – men det kommer i alla händelser inte att hjälpa Realtid.

DN förlikade

Och hur gick det med den där stämningen mot DN för en artikel på svenska som hade en räckvidd i England motsvarande inbjudningskorten till ett medelstort bröllop?

Det slutade i förlikning. Summan och övrigt innehåll är än i dag inte kända, men DN:s jurister torde ha gjort bedömningen att det hade blivit ännu dyrare att fortsätta processen.