Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?
I svenska medier behandlas frågan om surrogatmödraskap med konstiga silkesvantar. Inte ens i hälften av alla artiklar som avhandlar surrogatmödraskap nämns det svenska förbudet. Grundläggande frågor uteblir: Kan en kvinna vara blott en livmoder? Vad är ett barn? Det skriver Agnes Arpi, krönikör på Altinget.
Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetSveriges Kvinnoorganisationer har i den färska rapporten ”De osynliga” kartlagt hur svenska medier hanterar ämnet surrogatmödraskap. När man läser skulle man kunna tro att den svenska journalistkåren består av ett gäng libertarianer. Så ovilliga är de största mediehusen att behandla frågan som något mer än livsstil och nöje.
Enligt Sveriges Kvinnoorganisationer rapporterar 70 procent av inslagen och artiklarna om surrogatmödraskap på ett normaliserande sätt, och enbart nio procent lyfter frågan kritiskt. Detta trots att det normala i EU är att surrogatmödraskap är förbjudet samt faktumet att kvinnor som anlitas i många fall lever i utsatthet, avtalar bort grundläggande rättigheter eller skadas fysiskt såväl som psykiskt. Inte heller när kvinnor har dött eller när det avslöjas att kvinnor har utsatts för trafficking och tvång i samband med surrogatmödraskap leder det till kritisk rapportering.
Förbudet nämns en minoritet av fallen
Att surrogatarrangemang inte är tillåtna i Sverige nämns i en minoritet av de undersökta fallen (40 procent). Surrogatmödrarna och deras livssituation behandlas sällan (22 procent). Inte heller kommer de till tals. Det gör de däremot de svenska beställarna, i tv-soffor, radio och reportage. När problem uppstår beror det på att Sveriges regler är dumma, inte på att en svensk har satt sig i en dum situation. På slutet är alla lyckliga.
Rapporten konstaterar:
”Sammantaget visar vår granskning att rapporteringen om surrogatmoderskap ofta sker på de beställande föräldrarnas och surrogatindustrins villkor. Den inramning som media ofta förmedlar leder till att handeln med kvinnor och barn legitimeras. Detta riskerar i förlängningen att bidra till att understödja efterfrågan på surrogatarrangemang.”
Redan nu hör jag någon invända: ”Om du hade varit barnlös själv hade du fattat”. Bland annat det argumentet har jag avhandlat i en annan krönika.
Inga följdfrågor ställs
Jag har också noterat en ny genre. Det är reportage om svenska kvinnor som, till skillnad från i utlandsarrangemangen, blir gravida med sitt eget ägg och bär sitt på alla sätt egna barn för att efter förlossningen ge bort det till ett barnlöst par. För att vara snälla. I en artikel i en lokaltidning nämns att kvinnan inte vill ha någon kontakt med sitt barn. Kvinnan har andra barn, som alltså inte kommer få ha någon kontakt med sitt syskon. Ingen följdfråga ställs. Ingen fundering om att separera bebisar från sina familjer för att vara en schysst person. Det är bara ett av flera liknande exempel.
Att kommentarsfälten fylls av hjärtan och regnbågar från människor som aldrig har gjort en konsekvensanalys i sina liv är en sak. Journalisterna lallar med. Varför?
Så kan kvinnor som lämnar bort sina barn, inte för att de måste utan för att de vill, skrivas om till självuppoffrande hjältar som ”skänker” bort sina barn. Ett annat ord som kan användas är ”överger”.
En hel kultur föraktar män som sätter barn till världen och överger dem. När kvinnor gör det för vuxnas skull är det vackert och ädelt. Att kommentarsfälten fylls av hjärtan och regnbågar från människor som aldrig har gjort en konsekvensanalys i sina liv är en sak. Journalisterna lallar med. Varför?
Frågan behandlas med konstiga silkesvantar
Klart jag fattar att ovanliga berättelser och levnadsöden är spännande, så jobbar alla journalister inklusive jag själv dagligen. Likaså gillar vi lyckliga slut. Barnhistorier är mysiga. Bebislycka! Sedan har vi den mer fläckvisa ambitionen att belysa de problem som svenskar skapar när de ägnar sig åt reproduktiv handel i utlandet, som bebisar utan medborgarskap och beställare utan rättsligt föräldraskap. Eller bebisar fast i brinnande krig, som i fallet Ukraina.
Frågan är pikant, men den behandlas med konstiga silkeshandskar, vilket också framgår med tydlighet i Sveriges Kvinnoorganisationers rapport.
När kvinnor och andra män köper graviditeter från kvinnor i ekonomisk utsatthet, i länder där det är tillåtet, är mediernas dörrar vidöppna. Och det är surrogatagenturernas och beställarnas version som berättas.
När män köper sex från kvinnor i ekonomisk utsatthet, i länder där det är tillåtet, är det ändå inget de kan tala öppet om i reportage. När kvinnor och andra män köper graviditeter från kvinnor i ekonomisk utsatthet, i länder där det är tillåtet, är mediernas dörrar vidöppna. Och det är surrogatagenturernas och beställarnas version som berättas.
I allt det här, i alla artiklar och inslag om de lyckliga svenska paren som kunnat bilda familj för att de tillhör världens grädda, de olyckliga och oroliga som fått problem med regelverk, de längtande, de barnlösa, de som har så mycket kärlek att ge, om kändisarna samt i de få artiklarna om de utländska kvinnorna som bär ett barn under sitt hjärta med allt vad det innebär, föder det och sedan lämnar bort det saknar jag grundläggande frågor:
- Vad är en graviditet? Kan en kvinna vara bara ett kärl, en livmoder, en ”barnvakt” – eller betyder graviditeten något mer för det barn som skapas?
I artiklarna om de svenska kvinnor som i godhetsiver ”skänker” bort sina egna barn är det fler frågor som aldrig ställs:
- Vad är ett barn? Är ett barn en människa? Kan en människa vara en present? Bör en människa vara en present?
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
– Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille
- Problemet med skygglappar i vården är omfattande
- Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?
- Normbrytarna i vården gav mig livet åter
- Visste kollegor och chefer vad som försiggick?
- Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
- Var det verkligen bättre förr?
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer