"Marknadsskolan missgynnar det fackliga arbetet"

Marcus Larsson
En av grundarna av tankesmedjan Balans, fd skyddsombud för fristående medlemmar och lärare sedan 18 år tillbaka

Plötsligt exploderade debatten om det världsunika svenska skolmarknadsexperimentet. Granskande journalister på landets största tidningar skriver nu om hur de vinstdrivande koncernskolorna expanderar och ledarsidornas åsiktsproffs debatterar fenomenet med en sällan skådad intensitet. Det märks att mycket står på spel. Enorma summor har investerats för att aktieägare ska kunna göra en relativt riskfri vinst på barn och elever och på lärares arbete.

Men det är inte politiker som har skapat den här debatten. Det är modiga enskilda lärare och rektorer som till slut ställt sig upp och sagt “Stopp. Det här fungerar inte längre.”

Det finns starkt vägande skäl för att lärarnas fackförbund borde göra avskaffandet av marknadsskolan till en av huvudfrågorna i nästa valrörelse. Traditionellt brukar lägre löner och sämre lärartäthet i aktiebolagsdrivna skolor vara grund för fackens missnöje med den konkurrensutsatta skolan, men det monster som den svenska marknadsskolan blivit har ett mycket fulare tryne än så.

Skolmarknaden försämrar arbetsvillkoren

Traditionellt brukar lägre löner och sämre lärartäthet i aktiebolagsdrivna skolor vara grund för fackens missnöje med den konkurrensutsatta skolan, men det monster som den svenska marknadsskolan blivit har ett mycket fulare tryne än så.

Marcus Larsson
Tankesmedjan Balans

Skolmarknaden påverkar inte bara verksamheten i de fristående skolorna: konkurrensen mellan skolor försämrar arbetsvillkoren för alla lärare och rektorer.

Fackligt arbete bygger på tanken att arbetstagare gynnas av att gå ihop och att någon ska föra talan för alla medlemmar. Lokalombud ska jobba för kollegornas arbetsvillkor, kommunföreningar ska jobba för alla medlemmar i kommunens arbetsvillkor och riksföreningen ska jobba för alla medlemmars arbetsvillkor.

En grundläggande förutsättning för att kunna göra det jobbet är att medlemmarna vågar berätta om brister i arbetsmiljön, men i den svenska skolan har en skrämmande tystnadskultur vuxit sig allt starkare. Lärare kniper igen. De biter ihop. De härdar ut. Och det har blivit allt svårare att driva fackliga frågor på arbetsplatsen.

Driftsformen föder tystnadskultur

Man behöver inte några djupare kunskaper om skolans styrning och om lärares strävan att göra det bästa för eleverna för att förstå varför det blivit så. I en allt mer ansträngd ekonomisk verklighet blir varje elevs skolpeng viktig. Den behövs för att skapa vinst i aktiebolagsskolorna, för att hålla budget i de kommunala skolorna och för att kunna fortsätta ha högre lärartäthet i de ideellt drivna skolorna.

Lärare som använder sin lagstadgade rättighet att uppmärksamma facket eller media om missförhållanden på arbetsplatsen riskerar att bidra till att skada den egna skolans varumärke. Ett skadat varumärke kan leda till minskat elevunderlag, minskade intäkter och nedskärningar. Nedskärningar som drabbar lärarnas elever och lärarna själva.

Överfullt klassrum är lönsamt

På skolmarknaden skapas lönsamhet av överfulla klassrum, ett elevunderlag som tillåter låg lärartäthet och en så låg total lönekostnad som möjligt. I takt med att de vinstdrivande koncernskolorna startar allt fler skolor och deras andel av marknaden ökar växer kraven på att också de kommunala skolorna ska fokusera på lönsamhet. Det är så en marknad fungerar.

Mitt i detta står lärare med arbetsuppgifter upp över öronen och ska agera skyltfönster för elever och föräldrar som ska välja skola eller välja om de ska stanna kvar på en skola. Det här är inte en miljö där facklig aktivitet kommer att frodas. När koncernskolorna expanderar ökar i stället tystnadskulturen och därmed minskar möjligheten för fackförbunden att utföra sitt uppdrag.

Privatanställda lärare är dessutom i högre grad bunden av lojalitetsplikt till sin arbetsgivare.

Fackförbunden måste ta ställning

Jag hoppas att fackförbunden tar tydlig ställning mot marknadsskolan i den valrörelse som redan smugit igång. På lång sikt handlar det om att överleva som inflytelserika medlemsföreningar. Utan medlemmarnas hjälp med att lyfta brister kan inte fackförbunden uppfylla sitt syfte. Sådana föreningar kommer inte att vara relevanta att gå med i.