Ge inte upp nollvisionen för suicid

I dagarna har det blossat upp en debatt om huruvida det bör finnas en nollvision kring suicid och vad den innebär för anhöriga efter att en person dött i suicid. Vi i den samlade patient-, brukar- och anhörigrörelsen delar inte den bild som presenteras och tycker att det är olyckligt när framstående debattörer för vår talan – utan att lyssna på oss.

Inte symbollagstiftning

Christian Rück, professor i psykiatri, argumenterar i Dagens Nyheter för att nollvisionen bidrar till att skuldbelägga de anhöriga som lever kvar efter ett suicid. Därför är det inte bra att ha en vision, enligt Rück, som i stället menar att samhället bör fokusera på det som är möjligt att göra. Ann-Charlotte Marteus menar i en ledare i Expressen att politiker inte kan lagstifta mot verkligheten och därför inte bör ägna sig åt det hon kallar för symbollagstiftning.

Dessa debattörer missar att nollvisionen är just en vision – det vill säga det som arbetet med att minska suicidtalen bör sikta mot – och inte ett konkret mål som de förleder läsaren att tro. En annan viktig aspekt som inte lyfts är det faktum att regeringen precis har tagit emot ett förslag om en nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Strategin har arbetats fram i nära samarbete mellan 26 myndigheter och civilsamhället. Här finns just de mätbara indikatorer och konkreta mål i arbetet med suicidprevention för att minska självmordstalen, vilket vi uppfattar att kritikerna efterfrågar.

Aldrig den enda utvägen

Den svenska nollvisionen för suicid är formulerad som så att ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen. Tvärtom vad debattörerna argumenterar menar vi att en väl uppbyggd nollvision bidrar till att flytta ansvaret från individ till systemnivå. En av lärdomarna från arbetet med nollvisionen inom trafiksäkerhet är att det behövs en systemägare som innefattar alla professionella aktörer som har en påverkan på de mål som ska uppnås. Inom området psykisk hälsa saknas detta perspektiv.

Tvärtom vad debattörerna argumenterar menar vi att en väl uppbyggd nollvision bidrar till att flytta ansvaret från individ till systemnivå.

Ingen myndighet har i dag ett övergripande ansvar. Landets 21 regioner utformar vård och stöd efter eget tycke och Sveriges 290 kommuner väljer själva i vilken mån man vill satsa på att förebygga självmord. I detta sammanhang är en gemensam vision viktig.

Nollvisionen har dessutom ett starkt symbolvärde. Att ge upp den sänder signaler som bekräftar de skadliga myter och föreställningar som redan finns kring suicid – exempelvis att det inte går att göra något för ”den som ändå inte vill leva”.

Bygg bort suiciddrabbade platser

Det är sant som Rück skriver att mycket litet hänt sedan visionen antogs 2008. Men arbetet med genomförandet av nollvisionen gavs heller ingen egen budget. Om vi exempelvis skulle avsätta medel för bygga bort suiciddrabbade platser på broar och i spårtrafik med samma självklarhet som vi bygger mitträcken och rondeller eller gör bromsprov på fem miljoner personbilar varje år, skulle vi komma en bit på väg. Det finns nämligen stark evidens för att åtgärder som dessa förebygger självmord.

Slutligen tar vi starkt avstånd från påståendet att nollvisionen bidrar till en ökad skuldbeläggande av anhöriga. Om det är något anhöriga vill se är det just politiska krafttag för att förebygga självmord, för att andra ska slippa drabbas av samma katastrof imorgon. Och vad är detta om inte en vision?