Hallengren borde agera och utreda frågan om dödshjälp

Debatten om dödshjälp har nyligen tagit fart igen. Den 17 januari valde ALS-sjuke Björn Natthiko Lindeblad att avsluta sitt liv och nu hörs krav på att läkaren som försåg honom med det dödliga preparatet ska mista sin legitimation och ställas inför skranket.

Total begreppsförvirring råder

Kanske har de som upprörs rätt i juridisk mening. Jag skriver ”kanske” för det råder knappast konsensus om hur lagen ska tolkas. Några skarpa skiljelinjer mellan assisterat självmord och aktiv dödshjälp tycks inte finnas, trots att begreppen används på smått olika sätt i medicinska sammanhang.

Ingen vettig människa vill väl att lagstiftningen ändras sådär hux flux från en dag till en annan, utan vidare eftertanke. 

Hur dessa typer i sin tur skiljer sig från passiv dödshjälp är heller inte uppenbart i alla lägen. Lägg därtill ordet eutanasi, som vissa använder som ett paraplybegrepp och som andra använder för att beskriva särskilda typer av dödshjälp, och begreppsförvirringen blir närmast total.

Eko från 1900-talets abortmotstånd

Desto tydligare är att argumenten för att bevara nuvarande regelverk har en genklang från 1900-talets högljudda abortmotstånd. Invändningar såsom ”det är onaturligt”, ”livet är okränkbart”, ”den medicinska forskningen kanske stannar av”, och ”tänk om någon känner sig tvingad” hörs nu som då. Även sluttande plan-argumentet låter bekant: ”Visst, det börjar med abort (dödshjälp), men vem vet vad det leder till i förlängningen...”

År 1938 blev viss abort laglig i Sverige tack vare en ihärdig kamp för kvinnors självbestämmande. Efter denna första seger utökades successivt aborträtten, delvis eftersom det med tiden stod klart att det allmänna moraliska förfall som somliga varnat för hade uteblivit. I stället fick tidigare kritiker upp ögonen för det skamfyllda lidande som alternativa abortmetoder hade inneburit sedan urminnes tider. Det som hade pågått i riskfyllda miljöer i det fördolda blev plötsligt synligt och på 1980-talet gjorde till och med Kristdemokraternas partiledare Alf Svensson helt om i frågan.

En statlig utredning behövs

Möjligen befinner vi oss i dag på samma politiska plats vad gäller dödshjälp som i abortfrågan under 1900-talets första hälft. Den typ av argument som anfördes emot abort måste återigen tröskas igenom – stötas och blötas – innan dödshjälp kan tillåtas.

Det är såklart högst rimligt. De principiella skillnaderna mellan dödshjälp och abort är naturligtvis mycket stora och ingen vettig människa vill väl att lagstiftningen ändras sådär hux flux från en dag till en annan, utan vidare eftertanke. En viktig fråga är hur man säkerställer att personen är vid sina sinnes fulla bruk när beslutet om dödshjälp tas.

För att besvara denna och andra relevanta frågor bör en statlig utredning tillsättas. Att detta inte gjorts är märkligt med tanke på det breda folkliga stödet för dödshjälp (enligt undersökningar från 2008, 2009, 2010, 2017 och 2020) och den rika flora riksdagsmotioner som skrivits under senare år. Dödshjälp är sedan länge tillåtet i bland annat Belgien och Nederländerna och arbetet med att utvärdera dessa länders modeller borde inte vara oöverstigligt.

Har Hallengren ledarskapet?

Socialminister Lena Hallengren är därmed svaret skyldig. Kommer hon tillsätta en utredning före valet i september eller kommer det, som i abortfrågan, krävas ett annat politiskt ledarskap för att få nya perspektiv på denna (i ordets rätta bemärkelse) livsavgörande fråga?