Hökmark: EU och USA är frånvarande när det gäller att skapa stabilitet

Gunnar Hökmark
Ordförande, Frivärld och tidigare europaparlamentariker (M)

Konflikten om Nagorno-Karabach är en konflikt som bygger på regionens månghundraåriga motsättningar och krig. När Armenien och Azerbajdzjan, liksom andra stater i södra Kaukasus blev fria länder efter Tsardömets fall föll de i krig om samma territorium som nu. Likadant var det efter Sovjetunionens fall 1991. Åter ett krig. Sedan dess har länderna, och Nagorno-Karabach, befunnit sig i ett mer eller mindre ständigt kallt krig blandat med väpnade konflikter, brutala övergrepp och våld.

Konflikten sitter långt djupare än den territoriella konflikten och det är därför den är långt farligare. I grunden ser vi här den långa konflikten mellan det en gång Osmanska riket och Ryssland. Turkiet och Ryssland är direkt närvarande i denna konflikt. Såren från det turkiska folkmordet på armenier under första världskriget är en del av den historia som nu definierar konflikten.

Det säkerhetspolitiska läget

Ryssland och Turkiet är delar av en lång rad olika konflikter som har en räckvidd bortom regionen och som i grunden påverkar det säkerhetspolitiska läget i hela Europa och kring Östersjöregionen.

Utrikespolitiken på europeisk nivå måste kunna föras med en kvalificerad majoritet, i stället för att ett eller två länder på grund av sina egna intressen säger stopp.

Gunnar Hökmark
Ordförande, Frivärld

Ryssland bedriver i dag krig eller ockupation, i Ukraina, Syrien, Libyen och Georgien, hotar att gå in med väpnade förband i Belarus samt finns med väpnade förband i Moldavien och Armenien. Detta gör att Moskva kan hålla dessa länder i sitt grepp. Turkiet bedriver krig i sina egna gränsområden, i Syrien, i Libyen och på azerbajdzjansk sida när det gäller konflikten med Armenien sida, samtidigt som man i östra Medelhavet hotar Grekland med militära insatser. I åtminstone tre av dessa konflikter står Ryssland och Turkiet direkt emot varandra.

Frånvaron av USA i alla dessa konflikter öppnar upp för eskalering och en vidare regionalisering, där militärt våld i den ena konflikten riskerar att slå över i den andra. När trösklarna för krig blir allt lägre blir riskerna allt högre.

För låg försvarspolitisk ambition

För svensk del är det lätt att tro att detta sker långt bort. Men det är inte längre bort än till Moskva, där de viktiga besluten fattas. I en miljö där väpnade konflikter riskerar ta överhanden i alla dessa konflikter riskerar det att även drabba vår säkerhet, genom ytterligare ökad upprustning och ökad våldsbenägenhet.

I det perspektivet är det allvarligt att regeringen Löfvens försvarspolitiska planering inte sträcker sig längre i ambition än till 2025. Det vill säga att först om fem år nå upp till samma låga andel på våra försvarsanslag som 2005, som vi i dag anser var ansvarslöst låga.

EU är frånvarande

Men det är också allvarligt att Europeiska unionen, likt USA, är frånvarande när det gäller att skapa stabilitet.

För svensk fred och säkerhet är det avgörande med amerikansk närvaro i Europa och en stark Europeisk union. Sverige lever i en värld där vi just nu ser en mångfald av hot mot Europas fred och vår egen säkerhet. EU måste ha mandat att föra en politik som kan fylla det tomrum efter USA som vi just nu ser. I frustrationen över europeisk frånvaro ser vi vilka steg som är nödvändiga för att ge EU den kraft och förmåga som krävs.

Utrikespolitiken på europeisk nivå måste kunna föras med en kvalificerad majoritet, i stället för att ett eller två länder på grund av sina egna intressen säger stopp. Försvars- och säkerhetspolitik måste kunna bidra till att vi värnar säkerhet och stabilitet i Europa. Det är en brist i det mandat som medlemsländerna har gett EU när det blir ett vakuum som vi nu ser.

Sverige måste värna sin säkerhet genom ett starkare försvar men också genom att bidra till en starkare Europeisk union.