I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
Barn stals, kidnappades och såldes för att tillgodose bland annat svenskars efterfrågan. Det är bland de grövsta brott man över huvud taget kan utsätta människor för. Men i arbetet för sin och sin mammas upprättelse står Maria Diemar ensam, skriver Agnes Arpi.
Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetDen 11 januari röstade det chilenska underhuset för att presidenten ska tillsätta en sannings- och skadeståndskommission för de illegala adoptionernas brottsoffer, något som kan beröra hundratals adopterade svenskar.
Chile är också ett av de länder som den svenska utredningen, som ska klargöra ”eventuella oegentligheter” inom internationell adoptionsverksamhet, tittar närmare på. Parallellt pågår en omfattande brottsutredning i Chile, som omfattar tusentals adoptioner till flera länder och bara tycks växa ju längre den håller på.
Hon har hittat sanningen om sig själv, och om sin adopterade bror, som liksom Maria blev stulen.
En av de berörda är Maria Diemar, som jag tidigare skrivit om på Altinget, och vars historia har blivit en bok. Hon är ledamot i styrelsen för föreningen Chileadoption, som samlar Chileadopterade svenskar. Som aktivist har hon engagerat sig i en mängd svenska fall, återförenat familjer, skapat opinion och haft åtskilliga kontakter med politiker och tjänstemän. Hon har hittat sanningen om sig själv, och om sin adopterade bror, som liksom Maria blev stulen.
Ingen tyckets bära ansvar
I Maria Diemars och många andra chilenska fall är det svårt att hacerse el sueco, det vill säga ”spela svensk” och låtsas som att man inget begriper, inför inhemsk och utländsk samvetslöshet och klåfingrighet i jakten på barn. Maria Diemar upptäckte sin riktiga adoptionshistoria redan för 20 år sedan. Hon var tidig, men hon har inte varit själv med vetskapen. Redan på 70-talet fanns det misstankar om att allt inte gick rätt till – Adoptionscentrum visste helt enkelt inte riktigt varifrån barnen kom. Det hindrade inte fortsatt verksamhet. Det var först 2021, under tryck från publiceringar i DN och SVT, som regeringen till slut tillsatte en utredning. Myndigheterna var informerade långt innan dess, men adopterade svenskar som sökte svar lämnades åt sig själva. Ingen tyckte sig bära ansvar.
När Maria Diemar i morgon, tisdagen den 17 januari 2023, formellt vittnar i den chilenska brottsutredningen gör hon det för den nyfödda bebisen som togs från sin mor redan vid födseln, för att vid tio veckors ålder skickas till Sverige med en falsk bakgrundsberättelse. Hon gör det för flickan som växte upp med känslan av att hon lämnades bort för att hon inte var älskad. Hon gör det för sin mamma, en fattig kvinna från ursprungsbefolkningen, som vid Marias födsel var hembiträde, sårbar och lätt att utsätta, helt utan konsekvenser. En människa med samma förmågor att sörja, lida och förtvivla som vilken svensk förälder som helst.
När Maria Diemar, som ett av de svenska pilotfallen, vittnar om den trafficking som hon och hennes familj har utsatts för gör hon det med hjälp av egna kontakter för juridisk hjälp och tolkning, utan någon hjälp från svenskt håll.
Maria Diemar står ensam
Sverige har tillsatt en utredning, men har i dagsläget inga intentioner att engagera sig i de individuella fallen, utkräva ansvar eller betala skadestånd som gottgörelse. Korrupta och illegala adoptioner till Sverige kommer att fortsätta utredas av privatpersoner, med deras egna medel och hälsa som insats, långt efter att den svenska utredningen sätter sin punkt under hösten 2023.
Barn stals, kidnappades och såldes för att tillgodose bland annat svenskars efterfrågan. Det är bland de grövsta brott man över huvud taget kan utsätta människor för. Men i arbetet för sin och sin mammas upprättelse står Maria Diemar ensam.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer