Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter

”Jag tror att din smärta är psykisk.”

Allvarligt? Sa hon det? Ja, läkaren såg allvarlig ut.

Män med kronisk smärta beskriver hur tillståndet hotar deras manlighet

Wow, nu händer det även mig, det händer verkligen, tänkte jag. Hennes påstående saknade all logik. Jag blev full i skratt, fast jag grät av smärta. Jag visste att hon hade fel, och jag visste att hennes antagande sällade oss till de sorgliga mönster som ständigt upprepas i sjukvården.

Kvinnor är orsaken till sitt lidande

Vården präglas av stereotypa uppfattningar om kvinnor. Det har jag skrivit utförligt om i en antologi från 2020, i ett kapitel som Svenska Dagbladet publicerade i en kortad version. Där beskriver jag bland annat hur forskning om gynekologisk smärta fokuserar på patienternas personligheter, och slutsatsen att de drabbade är ”duktiga flickor” som måste lära sig sätta gränser. En välkänd stereotyp, som även om den ibland kan stämma exkluderar en stor mängd kvinnor. Hårdraget är det gärna så det låter i vården och i samhället – kvinnorna själva är orsaken till sitt lidande, på ett eller annat sätt.

Men vården präglas också av stereotypa föreställningar om män.

Förvisso får män mer smärtlindring och slipper oftare onödig psykologisering. Stereotypa förhållningssätt i vården utfaller ofta till kvinnors nackdel, men de gynnar inte alltid män.

Mäns hälsa – vem bryr sig?

I början av juni deltog jag i en temadag i Göteborg anordnad av Svensk andrologisk förening. Rubriken var ”Mäns hälsa – vem bryr sig?” och på plats var vi ett antal som bryr oss.

Anke Samulowitz, som arbetar på Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen och är doktorand vid avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet, berättade om arbetet med att undvika och motverka skadliga könsstereotyper i smärtvården.

”Smärtkuben”, ett stöd för vårdpersonal, visar till exempel hur män och kvinnor får olika råd om egenvård. Män förväntas prioritera arbete och fritid. Kvinnor hemmet och familjen.

Tåliga män, simulerande kvinnor

Anke Samulowitz har också gjort en översikt av vetenskapliga artiklar om kronisk smärta och genusnormer.

Den visar att män betraktas som tåliga och sammanbitna, kvinnor som emotionella simulanter. Män förväntas leta efter orsaken till sin smärta utanför sig själva, och den ska fixas av någon annan. Kvinnor, däremot, förväntas lära sig hantera ett liv med smärta, att titta inåt och att leta efter orsaken hos sig själva. Där män får smärtlindring, får kvinnor remiss till psykolog eller antidepressiva läkemedel.

Kronisk smärta hotar manligheten

Översikten visar också att män med kronisk smärta beskriver hur tillståndet hotar deras manlighet, och därför upplever skam och sorg. Kanske inte så konstigt, när både vårdpersonal och lekmän betraktar män med kronisk smärta som mer feminina än andra män.

Medan kvinnor med kronisk smärta har svårt att göra sig hörda och bli tagna på allvar i vården, upplever många män att deras manlighet ifrågasätts när de väl söker vård, särskilt för tillstånd som betraktas som ”kvinnliga”. Då lever de inte upp till bilden av den stoiske som uthärdar.

Om män sökte hjälp tidigare...

På temadagen i Göteborg talade också Mika Fogelberg på Folkhälsomyndigheten, om kunskapsluckorna om mäns sexuella och reproduktiva hälsa och hur män undviker att prata om och än mindre söka för relaterade problem. Normer kring manlighet anses vara ett hinder.

Ingrid Osaka Friberg från Sahlgrenska akademin talade om hur kvinnor socialiseras in i vårdsökande, genom ansvaret för preventivmedel och graviditeter, medan män i högre grad väntar med att söka vård tills läget är allvarligt. Om män investerade i sin hälsa tidigare kan man anta att det hade blivit färre inläggningar och mindre för tidig död.

Trösklarna in i vården är högre för män än för kvinnor, och när hälso- och sjukvården förstärker normer blir det inte lättare för män att söka vård. Det är en sak när folk i allmänhet skojar om män med smärta som löjliga och svaga, en annan när vården ekar av samma tongångar.

Obefogade olikheter i behandling

Vad gör män som har svårt att hantera ett liv med smärta, men inte söker vård, i stället? Jag tror att de och deras anhöriga påverkas negativt och att konsekvenserna är oöverskådliga.  

Det är ibland adekvat att behandla kvinnor och män olika, vilket också förutsätter kunskap om hur sjukdomstillstånd tar sig olika uttryck hos män respektive kvinnor. Dessutom måste det finnas en medvetenhet om hur läkemedel inte alltid är testade på kvinnor, och att man därför inte vet hur kvinnor reagerar på dem. Men det görs även skillnad när det inte är befogat. Så missas männen som behöver en psykolog och lära sig att sätta gränser, och kvinnorna som mår bra av att arbeta och styrketräna.

Några dagar efter mitt vårdbesök ringde jag läkaren och sa att vi inte kunde ha någon uppföljning om hon insisterade på att min smärta var psykisk. Hon lät förvånad. Vi träffades aldrig igen.