Jag vägrar att vänja mig vid våld

Det är en fredag i juli och polishelikoptern cirkulerar ovanför huset. Det gör den ofta, allt oftare den senaste tiden, men den här gången stannar den länge. När polishelikoptern är uppe en längre stund kan jag ofta ta reda på varför, antingen genom grannskapets Facebook-grupper eller nyhetssajterna. Tidningarna har redan hunnit skriva. Skottlossning på frisörsalongen vid Ica. En person förd till sjukhus. Det blir snabbt riksnyheter, och gatan där vi knuffar dubbelvagnen med barnen varje dag är i bild.

Ännu ett mord, gängkriminalitet igen. Filmer inifrån salongen sprids. Min dotter pekar på avspärrningarna och ropar: ”Hej polisen!”

Med nya ögon

Vi bor i ett vanligt lägenhetsområde i Göteborg, byggt på 60-talet och omgivet av villor, höghus och ett industriområde. Det hade egentligen kunnat ligga var som helst i Sverige. Vi flyttade in i lägenheten som två vuxna, vi flyttar ut ett decennium senare som två vuxna och två barn. Vi lämnar staden. Livet har sin gång, att man rör på sig är naturligt och vi behöver mer utrymme. En rad händelser skyndade på beslutet. Man blir känsligare av att bli förälder. Plötsligt ser man på sin omgivning med nya ögon, eftersom det ansvar man fått är större än allt annat. Men det är inte bara det.

Kanske är det ett sätt att skydda sig.

Helikoptern är uppe och snurrar igen, medan vi försöker söva barnen. Den är en ständig källa till debatt i Facebook-grupperna. Sluta tjata om helikoptern, tycker ena sidan. Vi ska vara tacksamma att polisen håller koll på buset. Andra sidan försöker: Men den är ju uppe så ofta, märker ni inte det? Det är väl bra att polisen syns, men varför behöver de synas hela tiden?

Ovälkommen olyckskorp

Ibland får jag intrycket att den som bryr sig minst är finast. Den tryggaste är den godaste. Jag känner mig som en ovälkommen olyckskorp med min oro. Inför nollställda ansikten kraxar jag om att nu har det smällt i en port med barnfamiljer, där bor en känd kriminell. Skott i parkeringshuset, usch. Inbrottsmord i backen, kropp hittad i skogen, en till vid naturreservatet, avrättning utanför barnmorskemottagningen. Här kommer jag med allt mörker. ”Sånt händer överallt” får jag som svar. ”Så har det alltid varit”. Men för mig är de döda något nytt.

Som om det handlar om seriefigurer

Pappen som täcker fönstren på frisörsalongen halkar ner, så att nyfikna kan kika in. Någon fäster det igen, men det fortsätter att lossna. Blommorna utanför börjar vissna och ljusen har slocknat. Någon har format ett namn av värmeljus – den unge mannens smeknamn. På vägen hem går jag förbi vändplatsen vid förskolorna där en annan ung man sköts en tisdagseftermiddag i januari i år.

I ett kommentarsfält läser jag att hela området borde få utegångsförbud. Jag läser teorier om ”den invandrartäta förorten”, som människor i andra städer tror att vi bor i. Jag kraxar och känner mig ensam. ”Det rör ju inte oss”, men varför rör det er inte? Är inte ni, liksom jag, delar av samhället, av staden? Läser ni nyheterna som om det handlar om seriefigurer?

Bagatellisera och avhumanisera

Frisörsalongen är öppen igen, men häromdagen kom jag hem till blåljus. 30 maskerade personer slogs och kvaddade bilar in i vår busshållplats. Ett dygn tidigare ungefär samma tid satt min man där med vår dotter, hon ville lysa med ficklampa i mörkret eftersom det är spännande. ”De ger sig inte på människor som inte är inblandade” hörs tröstande röster. ”Självsanering” skriver de mest cyniska. Och jag tänker på fyraåringen, åttaåringen, tolvåringen, de lekande barnen, den nyblivna mamman, den äldre pappan, den unge mannen utanför krogen, polismannen och de som bara såg ut som någon.

Där den ena bagatelliserar ägnar sig den andra åt att avhumanisera, båda med blasé och världsvan axelryckning. Kanske är det ett sätt att skydda sig.

Ta spjärn

Men jag önskar mina barn en framtid där vuxna människor reagerar på mord och våld med fasa. Jag vill att människor ska fyllas av chock, vrede och sorg när andra mördas, skjuts och knivhuggs. Att man ska titta upp på polishelikoptern och undra varför i helvete den är där. Jag vill att folk tar spjärn mot normalisering av det onormala. Jag vill inte läsa ”sluta sprida rädsla”. Jag vill att ni fattar mina händer när jag blir rädd för att ni också blir det.

Jag vägrar att bli avtrubbad.

Snart ska jag gå en avskedsrunda, till biblioteket, bageriet, öppna förskolan, grannarna, ja allt jag håller kärt i mitt område. En bra plats, min plats sedan många år, och nu är det slut.