Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille

Tonåringar saknar ofta känsla för proportioner.

Så var det i alla fall när jag växte upp i Göteborg, när jag och de andra barnen i min stadsdel Majorna utgjorde normen. De från Linnéstaden kunde väl gå an, men det var på håret. Resten var konstiga.

Hisingen var konstiga kickers, Askim var konstiga rika, Kålltorp var konstiga Waldorfbarn och Frölunda var konstiga metalbarn.

Men allra, allra konstigast var ungdomarna från kranskommunerna, som Partille, Landvetter och Mölnlycke. De höll på med allt som vi inte höll på med: handboll, trance, killar med frisyr, tekniskt gymnasium. De sa ibland att de var från Göteborg, men det lät vi dem inte komma undan med.

Någonstans bortom Härryda kommun började de vida ödemarkerna. Där bodde kristna, tjejer med egen häst och killar med lössnus.

Det var lätt att göra sig lustig på deras bekostnad. De hade inte de rakade hiphopskallarna, inte det rätta hänget på byxan. De hade andra klädmärken, andra erfarenheter och ibland en annan syn på saker. De var helt enkelt inte som vi.

Precis sådan meningslös ordmassa som stockholmare älskar att rikta mot göteborgare (”Sveriges framstjärt!”, ”stannar inte en sekund längre än nödvändigt”, ”Bokmässan är enda anledningen att åka dit”), skickade vi vidare i en evig hackordning.

Vid flera tillfällen har jag hört förslaget att man kanske kunde ta en ”roadtrip” för att hälsa på.

Vildingarnas epa-land

När man växer upp växer man förhoppningsvis in i proportionerna och tillskansar sig lite perspektiv. Det kan till exempel hända att man själv lämnar staden och får äta upp sina ungdomsförsyndelser.

Det är två år sedan jag flyttade. Nu är det jag som bor i de vida ödemarkerna, som har flyttat till vildingarnas epa-land.

Jag har gjort vissa iakttagelser.

Om en stadsbo lämnar staden och bosätter sig på en mindre ort är utgångspunkten (för människor som bor i städer) att hon har köpt en så kallad drömvilla. Något som ska vårdas med snickerikunskaper som stadsbon plötsligt besitter, som om vi alla skulle älska att renovera.

Alternativet till drömvillan är att man har bosatt sig på en bondgård i lantlig idyll. Att man har köpt ett hus från 1968 i ett ordinärt villaområde tycks inte föresväva stadsborna. Varför skulle man då lämna staden? Varför skulle du lämna oss om det inte vore för en drömvilla med snickarglädje och en hönsgård?

Ja, jag får en del frågor om höns, men jag tror inte att mina grannar i villamattan i tätorten skulle gilla det. Inte ett enda djur har jag skaffat efter flytten.

Ibland finner jag mig själv svarslös när någon ställer frågan: ”Hur är det på landet?”

Det är inte alltid lätt att veta vad frågan syftar till för svar. Att jag mjölkade korna i morse och kulade över ängarna? Tar långa vandringar i naturskön miljö? Sladdade på motocrossbanan igår? Att jag börjat spela handboll och lyssna på trance? I verkligheten gick jag och handlade mat, sedan gick jag till biblioteket, och sedan gick jag hem och gjorde middag.

Roadtrip till Härryda kommun

På något märkligt sätt är avståndet hem till mig från Göteborg alltid längre än tvärtom.

Vid flera tillfällen har jag hört förslaget att man kanske kunde ta en ”roadtrip” för att hälsa på.

När jag hör ordet roadtrip går mina associationer till svenskar i 20-årsåldern som hyr en bil på den amerikanska östkusten för att bila till västkusten, med stopp för att kolla på pickadoller i Texas och utsikt vid Grand Canyon. Man vill ha vinden i håret, leva lite.

Vad jag däremot inte tänker på är en ort i södra Sverige där bland annat människor som pendlar till flera närliggande städer bor. Bussen till Göteborg tar en timme.

Men jag förstår blicken, för jag har också haft den. Jag förstår att markerna bortom Härryda kommun kan kännas som Grand Canyon. Men jag tycker att det är pinsamt.

Med detta vill jag be om ursäkt till 80-talisterna från Landvetter, Lerum, Kungälv, Partille och övriga Västra Götaland. Det var inte mer fel med er än vad det var med oss. Jag är ledsen för ignoransen. Jag är med er nu.