Katastrofalt dåligt att schizofrenipatienter inte får rätt vård

I Sverige uppskattas 30–40 000 personer ha en schizofrenidiagnos. Bland personer under 50 år med schizofreni är dödligheten åtta gånger högre än hos personer som inte har sjukdomen. Medellivslängden för schizofrenipatienter är förkortad med 10-20 år, betydligt mer än för exempelvis diabetespatienter.

Nationella riktlinjer följs inte

I oktober presenterade Socialstyrelsen en granskning av hur väl vårdgivare inom psykiatrin följer de nationella riktlinjerna för schizofrenivård. Resultatet är inte nedslående, tråkigt eller sorgligt. Det är katastrofalt.

Trots att det finns bra riktlinjer som ska säkra att schizofrenipatienter får bästa möjliga vård, brister följsamheten. Det är ofta svårt att svara på vilken vård patienterna erbjuds, ännu svårare att svara på om den får patienterna att må bättre. Vid sidan av medicinering, rekommenderar Socialstyrelsen exempelvis kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykoedukation. Granskningen visar att en minoritet av schizofrenipatienterna erbjuds sådana behandlingar, och en betydande skillnad mellan regionerna.

Alla vårdgivare i Sverige styrs av hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, som gör gällande att patienter med störst vårdbehov ska prioriteras. Vårdpersonalen vill väl: att arbeta inom vården är ett aktivt val, med viljan att hjälpa andra som drivkraft. Orsakerna till den låga följsamheten till riktlinjer och vårdprogram måste sökas någon annanstans.

Politiken ger inte rätt förutsättningar 

Här erbjuder Socialstyrelsens granskning en nyckel: I nära hälften av landets regioner har det inte gjorts några insatser på politisk nivå för att införa eller öka följsamheten till de nationella riktlinjerna. Inte bristfälliga insatser. Inte för få insatser. Inte fel insatser, utan inga insatser. Beställarna har inte ens försökt. Vårdpersonalen och vårdens huvudmän vill väl, men ges inte rätt förutsättningar från politiken.

Vårdpersonalen och vårdens huvudmän vill väl, men ges inte rätt förutsättningar från politiken.

Oavsett om vården bedrivs i offentlig regi eller av privata vårdgivare, är det regionerna som beställer, kravställer och följer upp specialistpsykiatrin. ”Vårdgivaren förbinder sig att följa nationella vård- och insatsprogram” är ett konkret och tydligt krav som alla regioner borde ställa på sina vårdgivare. Därtill är det lätt att följa upp genom att kräva stickprovskontroller i journaler. De bör dessutom kräva att vårdgivarna mäter patienternas mående och rapporterar till kvalitetsregistret. Endast så kan man utvärdera vården utifrån om den gör sitt jobb, och om patienternas mående faktiskt utvecklas.

I Danmark har Folketinget nyligen enats kring en tioårsplan för psykiatrin som inte bara innehåller prioriteringar, utan sätter en prislapp på dem. En halv miljard danska kronor satsas på att ta fram nationella riktlinjer för psykiatriska diagnoser, för att nå en geografiskt mer jämlik vård.

Vänta inte på utredningar

I Sverige har vi redan riktlinjerna på plats. Vill vi ha jämlik vård måste de också följas. Det är en billig sak i sammanhanget och borde vara högsta prioritet när regionernas nya majoriteter funderar på vilka krav de ska ställa på psykiatrin.

I Tidöavtalet skriver regeringspartierna och Sverigedemokraterna att en nationell strategi för psykisk hälsa ska tas fram med start under 2023. De konstaterar också att vårdens kvalitet måste stärkas på utförarnivå. Detta är utmärkta initiativ, men schizofrenipatienter och deras anhöriga ska inte behöva vänta på statliga utredningar. En kommande strategi får inte bli en bromskloss för brådskande förändringar. Följsamheten till de nationella vård- och insatsprogrammen måste öka – nu. Det ligger i regionpolitikernas makt och intresse att se till att det blir av.