Krantz: Styrningen av högskolan måste reformeras

Av: Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation, Svenskt Näringsliv, tidigare högskole- och forskningsminister

När regeringen i oktober förra året beslöt att köra över Högskolan Dalarna och stoppa planerna på att avveckla ett campus i Borlänge väckte det kraftig kritik både inom och utom den akademiska världen. Är det verkligen rimligt att regeringen lägger sig i var styrelse och ledning bestämmer sig för att lokalisera lärosätets verksamhet?

Mindre men smartare styrning

Regeringens beslut väckte på nytt till liv debatten om enligt vilka principer landets universitet och högskolor bör styras. Min uppfattning är att styrningen av högskolan måste reformeras; styrningen ska inte öka – den bör tvärtom minska – men den måste bli smartare och effektivare. Tre principer bör vara vägledande för reformarbetet.

Samband mellan detaljstyrning och sjunkande kvalitet

För det första. Statens roll ska vara tydligare – smalare men vassare. Staten, genom regering och riksdag, reglerar idag en rad detaljer i lärosätenas verksamhet; lärosätena har en uppsjö mål och direktiv att följa. Samtidigt kommer allt fler vittnesbörd om sjunkande kvalitet i den högre utbildningen.

Jag är övertygad om att det har ett samband. När politikerna ägnar sig åt att detaljstyra högskolan orkar de inte med att fokusera på de viktigare frågorna. Politikens uppgift måste vara att sätta upp tydliga mål, ställa krav på kvalitet och relevans och skapa bland annat ekonomiska drivkrafter så att målen nås, inte lägga sig i exakt hur målen nås. Det gör akademin mycket bättre själv.

Långsiktighet istället för ad hoc-beslut

För det andra. Akademin måste ha stabila spelregler. Lärosätena måste ges förtroende att inom av politikerna långsiktigt satta ramar ta ansvar för och utveckla sin verksamhet. Politiker måste sluta med att fatta ad hoc-beslut, istället ägna sig åt den långsiktiga inriktningen. Att regeringen, exempelvis, ger sig in och fattar beslut om var en högskola ska lokalisera sin verksamhet är därför också från detta perspektiv förkastligt. Det skapar osäkerhet och gör långsiktigt planeringsarbete svårt. Det försvårar ansvarsutkrävande.

Starkare mandat för ledare

För det tredje. Det akademiska ledarskapet måste reformeras. Rektorer, akademiska ledare på andra nivåer och styrelser ute på universitet och högskolor måste ges starkare mandat och ansvar för beslut. Det krävs för skarpare prioriteringar och bättre användning av resurserna. Att vara prefekt vid en institution måste innebär en ledarroll inte bara i teorin utan också i praktiken och det måste klargöras vem som i realiteten har makt och ansvar att tillsätta och avsätta rektor, för att ta två exempel.

Brådskande med reform av högre utbildning

Universitet och högskolor är en angelägenhet för hela samhället. Därför är det viktigt att lärosätena har ledamöter som också kommer från det omgivande samhället, till exempel näringslivet. I styrelsearbetet är det alla ledamöters uppgift att agera för lärosätets bästa, inte agera som representant för ett visst, specifikt (internt eller externt) intresse.

Sverige har starka traditioner inom utbildning och forskning. Vi har flera framgångsrika kunskapsintensiva företag. Men Sverige utmanas. I den globala konkurrensen duger det inte att vila på gamla lagrar. Svensk högre utbildning och forskning måste reformeras. Det gäller inte minst styrningen och ledningen av de högre lärosätena. Och det brådskar.