Lyft fram frågan om reglerad undervisningsskyldighet

Utbildningspolitiken är ett av de områden som tas upp i Sverigedemokraternas och den nya regeringens Tidöavtal. Under regeringens första veckor skymdes utbildningsfrågorna av skolministerns kopplingar till friskolor. Nu behöver sakpolitiken och idéerna bakom den fokuseras.

När man lyssnat på skoldebatten under de senaste valrörelserna kan man lätt att tro att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet varit ingenjörerna bakom de läroplanerna i svensk skola. I förra veckan (v 43) påminde radioprogrammet Snedtänkt med Kalle Lind och Peo Valastig oss lyssnare om att så inte är fallet. Snarare är det borgerliga regeringar som till största del legat bakom det senaste halvseklets läroplaner, 1980, 1994 och 2011. Vid det senaste tillfället skulle flumskolan fördrivas och lärarnas administrativa börda minska, det är nog både en och annan som ifrågasätter om den intentionen infriades.

Liberaler styr på nytt

Nu är det dags igen. Sverige har blivit med en ny borgerlig regering och representanter för Liberalerna sitter återigen på ministertaburetterna i utbildningsdepartementet. 

Men något som däremot stör är att sakpolitiken och idéerna bakom allt som oftast får stå åt sidan när rapporteringen istället handlar om personer och det politiska spelet.

Sedan Tidöregeringen tillträdde har det dessvärre varit ganska tyst i den skolpolitiska debatten. Skolminister Lotta Edholms (L) engagemang i friskolesvängen har uppmärksammats desto mer. Att det uppmärksammas och dessutom får stort genomslag stör inte mig egentligen. Men något som däremot stör är att sakpolitiken och idéerna bakom allt som oftast får stå åt sidan när rapporteringen istället handlar om personer och det politiska spelet. Det borde inte vara en fråga om antingen eller.

En av de stora skiljelinjerna i den utbildningspolitiska debatten kretsar kring marknadsskolan. I regeringens Tidöavtal är det tydligt att det är Liberalernas mittenlinje som har vunnit gehör. Reglering men bibehållet och utvecklat friskole- och valfrihetssystem. Det vill säga - konkurrensen om barnen och ungdomarna får fortsätta. 

Halvmesyr om statlig skola

En av de andra stora skolfrågorna gäller det statliga huvudmannaskapet som såväl Liberalerna och Sverigedemokraterna (och Vänsterpartiet) kampanjat för. Även här har en mittenlinje vunnit gehör. I avtalet skriver partierna: “Steg tas för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm i syfte att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet.” Den som läser texten välvilligt kan givetvis se det som ett första steg mot en återgång till ett statligt huvudmannaskap. För kritikern är det lätt att summera det som en halvmesyr.

Även idén om en litterär kanon går att kritisera eftersom den kan vara ett sätt att kringskära lärarnas yrkesmässiga frihet att forma undervisningen. Positivt i avtalets utbildningsdel är däremot de tydliga skrivningarna om den skönlitterära läsningens betydelse och om satsningar på läroböcker, som även utbildningsutskottets ordförande Fredrik Malm skrev om i Expressen i veckan. Här gäller det dock att satsningen prioriteras och att det inte bara blir ett tomt löfte så här i ekonomiskt svåra tider.

Reglerad undervisningstid

Ytterligare en positiv indikation finns i kapitlet om skolans timplan. “Skolans timplan utökas med fokus på svenska och matematik. Detta förutsätter att lärarnas administrativa börda har lättats och lärarnas undervisningsskyldighet getts en tydligare reglering”, skriver Tidöpartierna. Frågan om lärares undervisningsskyldighet må vara en liten sak i Tidödokumentet, men en stor sak i lärarnas skolvardag. 

Att återgå till en reglerad undervisningsskyldighet står överst på många lärares önskelista. För läraryrkets status, för skolans fokus kring kunskap och skolämnena samt för lärarnas arbetsmiljö skulle detta göra en stor skillnad.