Medierna är inte åklagarnas hjälpredor

Nyligen vann ett antal stora medier i Sverige ett mål i Högsta domstolen. Det är dock inte en dom de har anledning att fira. Tvärtom, skulle man kunna säga.

Men vi tar det från början.

En sensommarkväll i början av september 2023 brändes det koran i Malmö. Sverige stod då fortfarande på tröskeln till Nato med mössan i hand, och som av en händelse genomfördes en rad uppseendeväckande manifestationer i vårt land som kunde antas reta det islamistiska styret i Turkiet, den främsta barriären för Natointrädet. Koranbränningarna blåstes sedan upp av inte minst den statliga turkiska nyhetsbyrån Anadolu, vilket Sydsvenskans Inas Hamdan kunde visa i flera uppmärksammade reportage förra året. Sedan Sverige till slut släpptes in i Nato i våras har det däremot blivit mycket otrendigt att bränna islams heliga skrift på allmän plats.

Källmaterial begärdes ut från åklagare

Koranbrännaraktionen i Malmö den 4 september ledde till upplopp i stadsdelen Rosengård. Under kvällen och natten brändes bilar och poliser angreps. Ett halvt ton sten beräknas ha kastats.

De stora nyhetsmedierna var naturligtvis där och filmade. De filmerna ville åklagaren som utredde bland annat grovt sabotage mot blåljusverksamhet och grov mordbrand ta del av. Nej, sade mediernas utgivare. Så åklagare Henrik Nordquist drog dem inför rätta.

Han fick nej i både tingsrätt och hovrätt, men överklagade ända till Högsta domstolen – där han härom veckan alltså också fick nej. Även om två av fem domare förklarade sig skiljaktiga och tyckte att han skulle få ut upploppsfilmerna från TT, Dagens Nyheter, Expressen, SVT, TV4 och Sydsvenskan.

Saken är den, att det tyckte egentligen de andra tre också. Det var bara det att åklagaren ställt frågan på fel sätt. OK, sade Nordquist, lite förenklat. Då omformulerar jag mig.

Något avgörande om hans nya begäran finns när detta skrivs ännu inte, men det är väl inte helt otroligt att han med HD-domen i ryggen lyckas skriva en inlaga som får godkänt redan i tingsrätten.

Och så har vi plötsligt en juridiskt vattentät praxis varje gång en åklagare vill få ut material från en nyhetsredaktion.

Ett avgörande är inte alltid en fördel

Ett rättsligt avgörande i högsta instans innebär givetvis oftast en trygghet. Berättigar just min ovanliga situation till ersättning från Försäkringskassan? Är det här skattetekniska upplägget lagligt? Var går egentligen gränsen för nödvärnsrätten om min familj blir angripen av en psykiskt störd granne? Kanske inte gemene man men åtminstone juristen de rådfrågar kan ge ett ganska säkert svar eftersom Högsta förvaltningsdomstolens och Högsta domstolens avgöranden blir vägledande för alla liknande framtida fall.

Det är dock inte nödvändigtvis alltid en fördel med ett avgörande – nämligen om det domstolen beslutar får vidare och negativa konsekvenser. Så är exempelvis fackföreningar ofta rätt avvaktande till stämning i Arbetsdomstolen, en annan instans vars domar är vägledande. Att få rätt där är i sig bra, men det går inte att överklaga. Och dömer AD till arbetsgivarens fördel kommer domen att användas i alla kommande tvister som kan hävdas likna den rättssaken gällde. Så banade tvisten kring bemanningsanställda på fiskeutrustningsföretaget Abu Garcia i Svängsta 2003 vägen för avregleringen av bemanningsbranschen. För här fanns plötsligt en vägledande dom att åberopa.

De reportrar och fotografer som bevakar händelser som den i Rosengård förra året riskerar livet om de upplevs som polisens förlängda arm.

Det handlar om mediernas oberoende

Åter till upploppen i Rosengård. Det här med att bistå med journalistiskt material som kan hjälpa till att klara upp allvarlig brottslighet är inte så enkelt som det kan framstå. Dels är medier inte polis och åklagares hjälpredor. När vi avslöjar saker som exempelvis får åklagare att återuppta förundersökningar är det på grund av det utgivaren väljer att publicera – inte det interna researchmaterialet. Det är och förblir redaktionens ensak. Och det handlar inte bara om den enklaste formen av källskydd, alltså av intervjuer och så vidare med människor som sedan anonymiseras vid publicering. Journalister är på grund av såväl lag som pressetik skyldiga att skydda våra källor. Vi måste tänka i flera steg och inte lämna några ledtrådar som i förlängningen skulle kunna leda till att de röjs. Inte minst till en yrkeskår som är experter på efterforskning.

Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör och ansvarige utgivare, är tydlig när han kommenterar domen i Aftonbladet: Han tar hellre fängelse än lämnar ut material som kan hota källskyddet. Det handlar också om mediernas oberoende, och trovärdigheten som grundar sig på det oberoendet. Men inte enbart. Som Jonas Kanje påpekar: De reportrar och fotografer som bevakar händelser som den i Rosengård förra året riskerar livet om de upplevs som polisens förlängda arm.