Några klassuppsättningar matteböcker kommer inte rädda skolan

Regeringen aviserade nyligen skolsatsningar om ungefär 1,6 miljarder kronor i statsbudgeten för 2023. 100 miljoner till lovskola i lägre åldrar, 685 miljoner till läromedel och 600 miljoner på speciallärare utlovas. På frågor om hur dessa satsningar ska finansieras svarar regeringsrepresentanterna betydligt vagare.

Rektorer har inte råd med böcker

Jag ser att regeringen har en ambition. Och jag är överens med den om att läromedlen näst efter kollegorna är lärarnas viktigaste redskap i undervisningen. Men fyra av fem rektorer uppger i en undersökning att de är begränsade i sina möjligheter att köpa in läromedel på grund av skolans ekonomi.

Så visst låter ett tillskott på 685 miljoner kronor som en lovvärd satsning. Men en snabb överslagsräkning av läromedelssatsningen visar att pengarna kommer räcka till 0,9 läroböcker per elev, vilket ju är väldigt långt ifrån Tidöavtalets vision om en lärobok i varje ämne. För att göra verklighet av den ambitionen skulle satsningen behöva ligga på cirka tre miljarder kronor. Sveriges skolledare står dessutom inför en verklighet där inflation i kombination med kommande löneökningar kan komma att innebära att en större skola behöver minska personalstyrkan med 3,2 tjänster under nästa läsår. Jag har svårt att se att drygt 200 nya läroböcker kan kompensera för det.

Att satsa på fler speciallärare är bra, även om 600 miljoner inte räcker till mer än en 20-procentig tjänst per skola i Sverige. Det som oroar mig är om vi, när budgeten presenteras, kommer att bli varse att det snarare rör sig om omfördelning inom utbildningsbudgeten än riktiga resurstillskott. Vanligen brukar reformutrymmet i budgeten röra sig om cirka 25 miljarder. Nu äts det dubbla upp av bara de monetära satsningar regeringen avser göra på försvaret.

Lovskolan håller inte måttet

Att regeringen föreslår ökade medel till lovskolan är, minst sagt, anmärkningsvärt. Flera undersökningar visar att lovskolan sällan får avsedd effekt. Trots att eleverna kan få godkända resultat efter lovskolan, håller sig sällan resultaten när de får betyg nästa gång. Det finns inte mycket som talar för att den typen av reformer innebär någon långsiktig lösning på de problem som finns i grundskolan. Det saknas 22 500 behöriga lärare i grund­skolan i Sverige. Prognoserna för fram­tiden ser inte ljusare ut. En klokare satsning hade därför varit att skjuta till medel för att komma tillrätta med lärarbristen. Med större andel behöriga lärare under läsåret lär behovet av lovskola minska rejält.

Att satsa på fler speciallärare är bra, även om 600 miljoner inte räcker till mer än en 20-procentig tjänst per skola i Sverige.

Att satsa på skolledare är en av nycklarna för att lösa lärarbristen. Ett stabilt och hållbart ledarskap är en absolut förutsättning för såväl elevernas utveckling som lärarnas arbetsmiljö. I dag har många skolledare ansvar för alldeles för stora medarbetargrupper, vilket givetvis gör skolan till en mindre attraktiv arbetsplats även för lärare. Kopplingen mellan god arbetsmiljö och gott ledarskap är tydlig. Och när lärare får vara med om ständiga rektorsbyten för att skolledare byter jobb i en rasande takt minskar givetvis tilliten skolans ledning.

Menar regeringen allvar?

När ”elever med en V8 i bröstet” – som Johan Pehrson sa i Ekot – behöver specialpedagogiskt stöd måste skolledaren ha tillräckligt utrymme i sin budget för att sätta in de åtgärder som krävs. Det kommer inte hålla i längden att Sveriges skolledare fortsätter trolla med knäna. Pressträffen lämnar i övrigt mycket att önska. Om regeringen menar allvar med viljan att komma åt de stora problemen med olikvärdighet i skolan måste det till långt mer än kaffepengar till lovskolan och några extra klassuppsättningar matteböcker.