Nej, riksdagen leker inte alls regering

Sommaren är här. Skolavslutningarna har duggat tätt, studentsånger har sjungits och i riksdagen rundas det tredje av fyra riksmöten av inför sommaruppehållet. Det är början på slutet av mandatperioden.

Att valåret närmar sig märktes också av under riksdagens partiledardebatt i förra veckan, främst från partierna till höger.

Gemensamma borgerliga signaler

Johan Pehrson (som i riksdagsdebatter får ersätta Nyamko Sabuni) talade symboliskt om Januariavtalet som ett ”arrangerat äktenskap” på väg mot en planerad skilsmässa.

Ebba Busch lade fokus på skiljelinjen mellan ”de motvilliga” bestående av rödgröna partier – Centerpartiet inräknat – där ingen vet vilket parti som får igenom sin politik och en ”borgerlig opposition” med samsyn i flera avgörande frågor.

Jimmie Åkesson behöver inte längre fråga om andra är beredda att samarbeta för att göra skillnad och när han i talarstolen lyfte behovet av ”ett nytt ledarskap” lät han som vilken borgerlig politiker som helst. Centerns gamla valslogan har nämligen tagits över och används nu av M, KD, SD och L. En gemensam fras, en gemensam signal.

Otaliga bakläxor till regeringen

Den nya laguppställningen är förvisso inte så ny längre. Positionsförflyttningarna har pågått länge, och att den politiska kartan ritats om har uppmärksammats av många.

Ett större skifte, som inte fått lika stor uppmärksamhet, är inställningen till riksdagens och regeringens respektive roller. I och med regeringens i grunden svaga mandat har riksdagen otaliga gånger gett regeringen bakläxa. Förslag har stoppats, budgetförslag reviderats och efter att ha tröttnat på ignorerade tillkännagivanden har utskott till och med initierat både utredningar och konkreta lagförändringar.

Den här utvecklingen fick nyligen Miljöpartiets gruppledare Karolina Skog att i Altinget anklaga riksdagen för att ”leka regering”.

”Renässans för svensk parlamentarism”

När jag hörde det kände jag, för första gången på länge, viss hoppfullhet inför den politiska framtiden.

Även om det formellt är riksdagen som fattar beslut om såväl budget som lagstiftning har nämligen gängse praxis under lång tid varit att regeringens budgetförslag släpps fram utan ändringar och att riksdagen i fråga om lagstiftning nöjer sig med så kallade tillkännagivanden där regeringen uppmanas att agera på ett eller annat sätt. Allra tydligast manifesterades detta genom Decemberöverenskommelsen.

Men nu är det alltså slut på sådana låsningar. Riksdagens ledamöter tar för sig av den makt de formellt har.

Ulf Kristersson ägnade en stor del av sitt huvudanförande åt detta skifte, som han kallade historiskt, och lyfte hur det innebar en ”renässans för svensk parlamentarism” samt betonade dess demokratiska värde. När jag hörde det kände jag, för första gången på länge, viss hoppfullhet inför den politiska framtiden.

Att ignorera riksdagen är att ignorera valresultatet

För mig har det nämligen alltid varit självklart att en regering som inte bryr sig om att förankra förslag hos riksdagen inte heller ska kunna få igenom dem. Det är riksdagen som sitter på folkets mandat, det är den som väljs i de allmänna valen. Eller som det står i grundlagen: All offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Regeringen, i sin tur, sitter däremot på riksdagens mandat. Den har till uppgift att styra landet, men den bör vara medveten om att detta är ett uppdrag den har fått av just riksdagen. Den bör agera därefter. Det är det som är kärnan i en parlamentarisk demokrati.

När regeringen ignorerar riksdagen är det i själva verket valresultatet som ignoreras. Om riksdagen i ett sådant läge övertar uppgifter som vanligtvis sköts av regeringen innebär det inte att den leker något alls. Tvärtom tar den då sin uppgift på allvar och säkerställer att landet styrs på det sätt väljarna önskat.