Oroväckande att Sverige bojkottar FN:s nedrustningssamtal

Sveriges regering meddelade förra veckan att de inte kommer att observera mötet för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, med direkt hänvisning att avtalet skulle strida mot det annalkande Natomedlemskapet. När statsparterna nu möts på FN:s högkvarter är det första gången någonsin som Sverige helt saknas i rummet under multilaterala kärnvapennedrustningsdiskussioner. När kärnvapenhotet ökar i världen sällar sig Sverige till kärnvapenstaternas vapenskrammel i stället för den del av världen som vill skydda vår planet, mänskligheten och kommande generationer.

Ryssland har invaderat Ukraina och hotar med kärnvapen om någon försöker hindra dem. Israel har angripits trots sina kärnvapen. Gång på gång ser vi bevis för att kärnvapen inte skapar säkerhet, det utgör det mest omedelbara hotet mot mänskligheten – bredvid klimathotet.

Om kärnvapen används är den humanitära katastrofen garanterad och omedelbar. Ingen stat, organisation eller sjukvårdssystem i världen kan hantera effekterna av kärnvapen.

Modernisering är inte nedrustning

Hur mycket kärnvapenstaterna än försöker låtsas, så är det inte nedrustning att modernisera sina arsenaler och behålla sina låsta positioner. Det har inte fungerat som nedrustning på 78 år. Därför är det hoppingivande att över hälften av världens stater snart samlas för statspartsmötet inom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, och tar steg mot att kärnvapnen och hotet de utgör till slut ska kunna elimineras.

Vi tror bättre än så om Sverige.

FN:s kärnvapenkonvention är nyskapande jämfört med tidigare avtal eftersom den innehåller bindande paragrafer om stöd till människor och miljöer som drabbats av kärnvapen. Det gör konkret skillnad för människor. Arbetet fick tidigare i höst en extra skjuts när 171 stater i FN:s generalförsamling röstade för en resolution om att hantera arvet från kärnvapen. Sverige var en av dem.

Nu tas arbetet vidare under statspartsmötet, och att Sverige bojkottar detta arbete är oroväckande för hur Natomedlemskapet ska fortsätta att forma vår utrikespolitik. Att låta kärnvapenstaterna diktera villkoren för nedrustning är lika effektivt som om vi hade låtit tobaksbolagen diktera tobakspolitiken.

Det går inte att fortsätta göra likadant och hoppas på andra resultat. Vi kan inte sätta vårt hopp om framtiden till att Ryssland eller Kina på eget initiativ ska nedrusta sina kärnvapen och att resterande kärnvapenstater ska följa efter. FN:s kärnvapenkonvention har skapat förutsättningarna för press på alla kärnvapenstater för nedrustning av kärnvapen. Pressen måste komma från icke-kärnvapenstater till kärnvapenstaterna att förhandla med varandra om nedrustning.

Sveriges röst tystnar

På statspartsmötet fortsätter staterna att forma, stärka och driva det arbetet. Norge, Tyskland och Australien är några av de som kommer att delta som observatörer. Norge sade förra året att de observerade för att de ”vill ha en konstruktiv dialog mellan alla stater för att driva kärnvapennedrustningen framåt och för att förebygga polarisering inom detta område, även om vi har valt olika vägar och verktyg för att nå noll.” Det är minst lika viktigt i år som det var förra året.

Sveriges regering kan inte sitta och beklaga sig över säkerhetsläget och samtidigt säga ”pass” när över hälften av världens stater samlas för att försöka förbättra det. Sveriges frånvaro demonstrerar att Sverige helt låter sin röst för fred och nedrustning tystna. Vi tror bättre än så om Sverige. Sverige kan fortfarande välja att arbeta för en kärnvapenfri värld.