”Övriga partier” – morgondagens makthavare?

Mellan 1,5 och 2 procent av väljarna tänker inte rösta på något av riksdagspartierna, utan på ett parti utanför kammaren. Det visar de dagliga mätningarna. Det var ungefär lika många som röstade på ”övriga partier” vid förra riksdagsvalet. Feministiskt initiativ fick en halv procent i förra valet och blev det största partiet utanför riksdagen, Alternativ för Sverige blev tvåa utanför riksdagen med strax över 0,3 procent och Medborgerlig samling fick omkring 0,2 procent av rösterna.

Totalt var det cirka 100 000 väljare som lade sina riksdagsröster på ett parti utanför riksdagen. Och med tanke på hur jämnt valet ser ut att bli lär kampen om dessa röster intensifieras och de etablerade partierna kommer givetvis påstå att en röst på FI, AfS, MED, Socialisterna – Välfärdspartiet, Klimatalliansen, Nyans, Vändpunkt, SKP och de andra är bortkastade.

Bortkastade röster?

För de etablerade partierna är det lätt att påstå att röster på ett parti utanför riksdagen är bortkastade. Men då glömmer många bort varifrån de själva kommer. Fem av dagens riksdagspartier har funnits i riksdagen i över hundra år, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (även om de haft andra namn). Men tre av dem har varit partier som av de etablerade betraktats som paria eller där deras röster setts som bortkastade.

Övertyga om att rösterna inte var bortkastade, att det långsiktiga målet var viktigare och att rösthandlingen markerade att man inte är nöjd med partierna som styr.

Låt oss börja med KDS som grundades för att bland annat bevara kristendomsundervisning i skolorna och kampen mot abort. Alf Svensson och KDS ökenvandrade med mellan 1,5 och 2 procent av rösterna i val efter val, decennium efter decennium. De aktiva i partiet gav inte upp, idéerna och det långsiktiga målet att en dag få omsätta visionerna i praktisk politik fick styra hur de röstade i valen, även om det inte gav något omedelbart resultat. De tog inte ställning i de presidentvalslika statsministerduellerna eller lockades av det näst bästa av de etablerade partierna. Genom rösthandlingen visade dessa tidiga KDS:are att man ville se en förändring och något nytt i politiken.

Tydligt besked om missnöje

Miljöpartiets vandring var inte lika lång innan riksdagsinträdet och partiet ramlade ur kammaren efter första mandatperioden för att ta sig in igen. Och så slutligen Sverigedemokraterna som kämpade genom valrörelser med låga siffror för att sedan slå igenom stort. Samma för MP och SD som för KD: Övertyga om att rösterna inte var bortkastade, att det långsiktiga målet var viktigare och att rösthandlingen markerade att man inte är nöjd med partierna som styr.

Rösta med klädnypa

Nu i valrörelsens slutskede intensifieras också diskussionen om taktikröstning eller stödröstning. Med Liberalerna och Miljöpartiet farligt nära spärrgränsen på fyra procent gäller det för politikens olika sidor att mobilisera så kallade stödröstare.

I söndagens Aftonbladet (27/8) kom Jan Guillou ut som blivande miljöpartiröstare, om än med klädnypa över näsan som han uttryckte det. Han ser sin handling som en antifascistisk röst och eftersom MP är Andersson-blockets svagaste länk menar han att hans röst gör mest nytta hos MP.

Liknande tongångar hörs från en del moderata väljare. Liberalerna måste backas så det borgerliga maktskiftet kan genomföras tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Finns stödröstarna?

Men frågan är om det verkligen går att tala om stödröstare. I takt med att väljarkåren blir allt mer rörlig och det politiska spelet allt mer raffinerat blir det också för valmanskåren att väga in mer än ett enskilt partis politik när rösten ska läggas. Det kan röra sig om vilken statsministerkandidat som backas upp, motståndarsidans politik eller tänkta partisammansättning, tyngdpunkten i blocket, med mera.

Tydlig signal

Det är på valdagen rösten räknas. Det gäller om man röstar på det parti man sympatiserar mest med. Det gäller om man av olika skäl väljer att rösta på ett annat parti än det man har som nummer ett. Det gäller likväl om rösten går till ett parti utanför riksdagen för att viljan till förändring i ett längre perspektiv väger tyngre än att backa upp ett mediokert andrahandsval som redan finns i kammaren. Det om något borde vara en tydlig signal till politikerna på Helgeandsholmen. Partierna utanför kan vara morgondagens makthavare. Det har såväl MP som SD och KD bevisat.