Rashidi: Slöjdebatten – en blind fläck i barnperspektivet

Maria Rashidi
Kvinnorättsaktivist

I början av året blev barnkonventionen svensk lag och snart, den 15 november, är det dags för barnkonventionsutredningen att redovisa sitt uppdrag att granska hur väl konventionen stämmer med svensk lag.

”Rätten att komma till tals”

När Sveriges Radio i somras rapporterade om arbetet lyfte särskilde utredaren Anders Hagsgård bland annat ”rätten att komma till tals” som ett viktigt förbättringsområde i svensk offentlighet.

Rätten att få komma till tals, att få uttrycka sina åsikter och få dem beaktade är en vacker del av Barnkonventionen som ibland tolkas fel. Nej, den handlar inte om att ge barn rätten att äta glass till frukost varje dag. Däremot syftar den till att ge barn integritet och domvärjo över sin person. Lära dem att de har rätt till den.

Barnperspektiv med blinda fläckar

Solidaritetshandlingar och internationella dagar för rätten att slippa slöjan lyser däremot med sin frånvaro.

Maria Rashidi
Kvinnorättsaktivist

Det här perspektivet finns närvarande inom många politikområden och offentliga verksamheter i Sverige. Barnkonventionen diskuteras i skolor, barns inflytande tas tillvara i förskoleverksamheter och barnperspektivet finns närvarande i debatten. Samtidigt finns blinda fläckar där fundamentala frågor kring integritet, såväl kroppslig som själslig, nästan aldrig blir en självklar del av denna debatt.

Den ändlösa slöjdebatten är ett talande exempel på en sådan blind fläck. Numera inkluderar den även idrottsarenorna. Grundfrågan förblir dock den vanliga: ”Är slöjan ett helt naturligt klädesplagg eller en politiskt laddad symbol?” Den frågan ställde tidningen Expressen i somras och diskuterade frågan med olika idrottsförbund.

Svaret blir förstås ”både och”, vilket verkar ologiskt. För om slöjan är ”ett helt naturligt klädesplagg” kan den väl inte samtidigt vara en politisk symbol? Och om den är ”en politiskt laddad symbol” så kan den väl inte samtidigt uppfattas som ett ”helt naturligt” plagg? Något som är laddat är inte samtidigt helt alldagligt och okontroversiellt, det hänger inte ihop.

Slöjan inget vanligt plagg

För mig är slöjan inget vanligt klädesplagg. Det är ett religiöst verktyg i syfte att segregera kvinnor och män. I mitt gamla hemland förklarade vår överstepräst Ayatollah Khomeini, år 1979, att kvinnor inte får ”gå nakna” till jobbet.

Plötsligt fick vi gömma oss bakom en ”tygbit”, liksom i flera andra muslimska länder där flickor och kvinnor ses som bäraren av familjens heder. De som protesterade fängslades eller slogs blodiga av moralpolisen (Gashte Ershad), skeenden som jag själv bevittnade.

Vi fick lära oss att slöjan står för flickors kyskhetsvärde, vilket inkluderar oskuldskravet fram till bröllopsnatten och att vi inte får gifta oss med ”otrogna”, som ateister, hinduer, buddister. Vi lärde oss att homosexualitet är en ”västerländsk sjukdom”, precis så som president Ahmadinejad hävdade i sitt tal inför hela världen, i FN.

Samhället banar väg

Jag flydde från slöjtvångets fängelse till jämställdhetens bästa land där jag äntligen fick uppleva att det inte är gud och männen, utan jag själv, som bestämmer över min kropp. Den insikten kostade mig nästan livet eftersom ingen av samhällets företrädare här upplyste min exman om att i Sverige får kvinnor slänga slöjan och skilja sig om de vill. Det visste inte min exman och jag utsattes för en syraattack som jag visserligen överlevde, dock med livslånga konsekvenser.

Sedan dess, i tjugo år, lever jag i konstant förvåning om att många unga kvinnor med rötter i könsapartheidskulturer gång på gång lyckas övertyga makthavarna att betrakta slöjan som ett klädesplagg som kvinnor är stolta över. Ingen ifrågasätter dem – i stället drar stora delar av det breda samhället åt andra hållet och banar väg för slöjan.

Slöjan som "empowerment"

Demokratiska kvinnliga imamer – Kahina Bahloul i Frankrike, Sherin Khankan i Danmark, Seyran Ates i Tyskland – som anser att kyskhetskulten och slöjan inte ingår i muslimska kvinnors plikter lyssnar makthavarna och samhällseliten inte på. Nej, de lyssnar hellre på hijabisterna, som instiftade en årlig internationell solidaritetsdag i slöjans ära, World Hijab Day.

Opinionsbildare som har lyckats övertyga västvärlden om att detta ”plagg” inte alls är ett verktyg för könssegregation, utan bara en vacker orientalisk symbol för kvinnors ”empowerment”.

Hennes & Mauritz och Nike anspelar i sina reklamer på samma bild av exotisk ”empowerment” och snälla svenska lärare tar på sig slöjan som en akt av ”solidaritet”.

Få solidariserar sig med slöjvägrare

Solidaritetshandlingar och internationella dagar för rätten att slippa slöjan lyser däremot med sin frånvaro.

För de systrar, mödrar, barn och kvinnor som lever under slöjtvång finns inga supportkampanjer. Och deras rätt att komma till tals – och få sina åsikter beaktade – efterfrågas sällan, barnkonventionen till trots. Kommer detta förändras när den både blivit lag och utretts?

Man bör förstå att för den som lever under slöjtvång är det enkelt och oproblematiskt att komma till tals med ”synpunkten” att man vill ha den på sig. Ett sånt uttalande leder för de flesta till beröm från föräldrar och religiösa auktoriteter i ens vardag. Desto svårare och otryggare är det att uttrycka motsatsen. Hur ska man ens våga, när det omgivande samhället hejar på slöjans kvaliteter som ”empowerment-plagg” och när föräldrar kräver lydnad?

Tystnaden dånar

Samhället bör finnas där och säkra barns möjlighet att berätta vad de inte vill, i synnerhet när de är rädda för konsekvenserna. I stället har vi i detta jämställda land sett granskningar som visat hur offentlig verksamhet – förskolor – utan omsvep lovat föräldrar att hjälpa dem kontrollera så att barn inte ska ta av sig huvudduken under skoltid.

Tystnaden i denna fråga dånar. EU, FN och rättsorganisationer som Human Rights Watch, Amnesty, Save the Children – en gång i tiden kämpade eliterna i väst beslutsamt mot apartheid i Sydafrika, men man håller tyst om påtvingad könsapartheid i många länder.

Kommer den här frågan lyftas i barnkonventionsutredningen? Kommer uppmaningen att respektera barnets vilja att dra av sig huvudduken att vara skarp och tydlig? Ett förhållningssätt som påbjuds på varje förskola, i varje klassrum och gympasal? Som en som flytt könsapartheid slutar jag aldrig hoppas.