Så är civilsamhället med och skapar tillit

Debatten om tillit tog fart på allvar i början av 90-talet i samband med statsvetaren Robert D. Putnams bok ”Den fungerande demokratin”. När människor tycker att man kan lita på folk i största allmänhet, även dem man inte känner, tycks det fungera som en sorts smörjmedel i samhällsmaskineriet.

I det civila samhället lärde de sig samarbete, där byggde de socialt kapital.

Putnam och hans forskarkollegor undersökte varför norra och södra Italien har så olika karaktär. Den mellanmänskliga tilliten, den dynamiska ekonomin och den fungerande demokratin i de norra delarna av landet står i bjärt kontrast mot det mer dysfunktionella, maffiainfekterade Syditalien.

De fann svaret i civilsamhället. I Norditalien organiserade sig körsångare, fågelskådare, idrottare och andra i frivilligorganisationer. I det civila samhället lärde de sig samarbete, där byggde de socialt kapital. Putnam utvecklade resonemanget i den i dag kanske mer kända boken ”Den ensamme bowlaren”.

Statsvetaren Bo Rothstein underkände Putnams tes och pekade i stället på samhällsinstitutionernas betydelse.

Statsvetaren Bo Rothstein underkände Putnams tes och pekade i stället på samhällsinstitutionernas betydelse. I länder med fungerande institutioner, som behandlar medborgarna jämlikt och opartiskt, växer förtroendet människor emellan, menar han. Om politiker och tjänstemän däremot uppfattas som korrupta eller ohederliga, så spiller misstroendet också ut över människor i allmänhet.

Ekonomie doktor OIa Segnestam Larsson har förtjänstfullt pekat ut styrkor och svagheter med båda teserna. Det borde med Putnams förklaring finnas en skillnad i tillit mellan de människor som är aktiva i civilsamhället och de som inte är det. Men den skillnaden är marginell. Sambanden har också haft svagt stöd i empirin. Bo Rothstein får svårare att förklara hur tillit uppstod före den moderna välfärdsstaten.

Professorn i evolutionsbiologi Joseph Henrich ger i sin bok ”The weirdest people in the world” en hypotes som sträcker sig över längre tid. På det globala planet är det kulturerna i Väst som sticker ut, och det är enligt Henrich en oavsiktlig konsekvens av Kyrkans familjepolitiska normer och incesttabun, där man redan från 300-talet och framåt förbjöd kusingiften och polygami.

På det globala planet är det kulturerna i Väst som sticker ut, och det är enligt Henrich en oavsiktlig konsekvens av Kyrkans familjepolitiska normer och incesttabun...

Historiskt sett tycks människan i första hand ha organiserat sig i klan och släkt. Genom kusingiften garanteras lojaliteten, och de starka släktbanden säkrar arvet av åkermark samt ger en sorts socialt skyddsnät.

Underminerade klanlojalitet 

Kyrkan förbjöd av oklar anledning kusingiften. På sina håll förbjöds äktenskap med någon som hade en gemensam förfader sex-sju generationer bakåt. På sikt underminerades därför släkt- och klanlojalitet vilket gynnade andra frivilliga sammanslutningar, som skråväsende och gillen.

I Sverige är kusinäktenskap tillåtna sedan 1845, men SCB har ingen statistik över hur vanligt förekommande det är. Under 2018 anmäldes 131 fall i Sverige och frågan är främst förknippad med klankultur och hedersproblematik. Liberalerna lade exempelvis tidigare i år fram ett förslag om att man borde utreda förbud mot kusingiften.

Det kan tyckas paradoxalt, men de många europeiska krigen accelererade tillitsprocessen. Vanligtvis leder krig och andra svåra kriser till att klan och släkt blir ännu viktigare för överlevnaden. Men med den sociala strukturen kraftigt underminerad så tvingades man förlita sig än mer på de mer frivilliga alternativ som växte fram.

Dramatiska lokala skillnader 

Altinget Civilsamhälle skrev före sommaren om Tillitsbarometern, som görs av Ersta Sköndal Bräcke högskola. De mäter även den lokala tilliten, och den skiljer sig så dramatiskt från den nationella nivån att professor Lars Trägårdh sa till Altinget att det knappast är meningsfullt att tala om ett enda Sverige. För medan vi överlag beskrivs som ett högtillitssamhälle, så visar Tillitsbarometerns siffror på stora lokala variationer, inte bara mellan kommuner utan också inom dem. I stor utsträckning förklaras detta med hur samhällsinstitutionerna lever upp till sin del av samhällskontraktet. Det handlar om kvaliteten på social service, infrastruktur, upplevd trygghet med mera. I det ingår förstås även statens våldsmonopol, som utmanas av gängkriminellas allt fler skjutningar.

Bygga tillit tar tid

Man kan också tillägga att det finns rapporter om att migranter som kommer från lågtillitsländer efterhand närmar sig majoritetsbefolkningens tillitsnivåer. Men det tar tid. En studie som undersökte integrationen i Danmark visade att efter 30 år var migranternas tillit ungefär som danskarnas i allmänhet – om de inte bor i hårt segregerade områden.

Bland dem som kom till Sverige år 2007 eller tidigare är tillitsnivån närmare 40 procent, medan motsvarande siffra för nyanlända ligger på runt 20 procent. Riktningen tycks med andra ord vara densamma.

Att bygga tillit tar tid, kräver tålamod och rätt insatser. Vilka de bör vara är ni välkomna att debattera här hos Altinget Civilsamhälle.