Sorgligt när vården motarbetar snarare än främjar amning

”Du får höra av dig om du behöver hjälp med amningen!” Väninnans kommentar blev en påminnelse om att det faktiskt inte fungerar för alla. För säkerhets skull började jag läsa in mig på ämnet, och plötsligt var jag medlem i flera amningsfrämjande forum. Även om det till slut gick lätt för mig har jag fått en inblick i de många problem som kan uppstå. Och tyvärr verkar många kämpa i onödan.

Bristande amningsstöd från vården

Varje dag ser jag inlägg från förtvivlade mammor som inget hellre vill än att amma sina små, men som på ett eller annat sätt upplever att vården brister i sitt stöd eller rentav motarbetar deras önskan. Det handlar om BB-personal som snabbt konstaterar behov av tillägg och skyndar att erbjuda barnen flaska, trots att det finns bättre metoder för den som vill kombinera med eller övergå helt till amning. Det handlar om läkare som inte vill se över alternativ när en ammande mor behöver medicinering, och därmed tvingar fram ofrivilliga amningsavslut i förtid.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag läst orden ”strunta i BVC” det senaste halvåret. Det sammanfattar tyvärr problemet på ett bra sätt.

Ofta handlar det om BVC-personal som konstaterar ett behov av ersättning när viktuppgången går långsamt, i stället för att utreda underliggande anledningar som relativt enkelt kan åtgärdas för att få amningen att fungera bättre – allergier, felaktigt tag om bröstet eller ett kort tungband är några av de vanligaste. Utredningar sker först då föräldrarna trycker på, vilket så klart förutsätter att de själva hittat information om dessa saker.

Hets med matintroduktion

Utöver bristande stöd att över huvud taget få i gång amningen vittnar många om en hets med matintroduktion. Svenska riktlinjer förespråkar i grunden helamning det första halvåret och därefter långsam introduktion av mat, där amningen fasas ut i den takt barnet och mamman själva bestämmer.

Trots detta uppmanas många att börja med mat redan vid fyra månaders ålder och att byta ut hela måltider så snart barnet blir ett halvår gammalt. Den som fortsätter att delamma långt efter att barnet börjat äta vanlig mat får dessutom ofta höra att amningen bör avslutas, att mjölken inte längre är näringsrik och att övergången till vanlig mat störs. Det är tvärt emot vad såväl forskning som den svenska rikshandboken för barnhälsovården säger.

WHO rekommenderar amning i två år

Faktum är att WHO rekommenderar amning i minst två år, en rekommendation som gäller hela världen och inte, som många felaktigt tror, endast utvecklingsländer. Förutom att vara näringsrik ger bröstmjölk också antikroppar och förebyggande skydd mot många sjukdomar, inklusive flera cancersorter. Så länge det går bra för både mamma och barn att amma finns det helt enkelt gott om fördelar men egentligen inga nackdelar att fortsätta, som komplement till den vanliga maten.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag läst orden ”strunta i BVC” det senaste halvåret. Det sammanfattar tyvärr problemet på ett bra sätt.

Runt om i vårt land finns alltså fullt av föräldrar som slutat lyssna på vården, och råder andra att göra detsamma. I stället får de amningen att fungera, och vågar fortsätta med den under längre tid, tack vare råd från andra föräldrar, bloggar eller den ideella organisationen Amningshjälpen. Men detta når inte alla, och det bristande förtroendet för vården är både sorgligt och farligt.

Säkerställ uppdaterade och faktabaserade råd

Tack och lov finns som sagt redan riktlinjer på plats för att främja amning och ge stöd där det uppstår problem. Det som saknas verkar vara kontinuerlig fortbildning samt uppföljning ute i landet, för att säkerställa att läkare och sköterskor ger uppdaterade och faktabaserade råd.

Det kan självklart vara rätt att välja bort amning, men det ska inte bero på outbildad personal. Landets mammor och barn förtjänar bättre än så.