Stanna eller gå? EU-chefens U-sväng löser ett problem och skapar ett nytt

I kretsen av länder sågs hans parlamentariska drömmar som ett mycket märkligt beslut. Han planerade att avgå vid en känslig tidpunkt, när det fanns ett stort behov av en fokuserad och opartisk mötesledare i en slutspurt mot nästa mandatperiod med en ny EU-kommission, ett nytt parlament och nya EU-toppchefer.

Dessutom fanns det den pikanta detaljen att ersättaren för toppmötesbordet skulle gå till den ungerske premiärministern Viktor Orbán, om Michels ersättare inte hade hittats innan han skulle tillträda i parlamentet den 16 juli.

Extrema reaktioner

Det är en ren tillfällighet. Det beror på att Ungern den 1 juli tar över det roterande ordförandeskapet i EU:s ministerråd, vilket automatiskt placerar Orbán som ersättare om en ny permanent ordförande för EU:s ledare inte utses.

Det hade varit minst sagt besvärligt om lotten skulle falla på just Orbán att företräda EU-ledarna efter att i åratal ha varit på kollisionskurs med unionens demokratiska värderingar och nyligen skakat hand med Rysslands president Vladimir Putin.

Dessutom har Orbán i flera månader hållit 50 miljarder euro i välbehövligt bistånd till Ukraina som gisslan. En fråga som EU:s ledare – med Michel i spetsen – hoppas kunna lösa när de kommer till kristoppmötet i Bryssel på torsdagen med det som enda mål. Ett toppmöte som också riskerade att överskuggas av den lavin av namnspekulationer som hans tillkännagivande har satt igång.

I ett Facebook-inlägg motiverade ordföranden sin u-sväng med vad han kallade ”extrema reaktioner” på sina jobbplaner och de ”personliga attacker” som har följt på ”intensiv medieuppmärksamhet och spekulationer” om hans val.

Han har inte gjort mycket för att försvara sin kandidatur. Det kanske mest vältajmade ryggskottet i modern belgisk historia hindrade honom från att resa till Strasbourg, där han skulle förklara sitt beslut för EU-parlamentarikerna tidigare denna månad.

När han till slut kom ut ur gömställe var det med tillkännagivandet av den avbrutna kandidaturen.

”Han grävde sig så djupt ner i ett hål att det förvandlades till en tunnel som sedan ledde honom tillbaka till där han började”, konstaterar en källa torrt, men tycker också att det är typiskt Michel.

”Han är en man som ändrar sig HELA tiden”, låter det.

Mycket på agendan

EU-ländernas företrädare himlar med ögonen, men de drar också en lättnadens suck åt Michels 180-graders piruett.

Det var helt enkelt ett dåligt tillfälle att skapa oklarheter om ledarskapet när det förutom uppståndelsen kring Ungern också finns många andra svåra saker på dagordningen. I relationerna med Ukraina spökar också frågor om militärt stöd och om landets ansökan om EU-medlemskap. Samtidigt sätter konflikten i Mellanöstern enigheten på prov.

På en mindre dramatisk men inte mindre betydelsefull nivå ska Michel få ledarna att innan sommaren formulera sina bidrag till EU:s politik för de kommande fem åren, så att den är redo för en ny EU-kommission. De kommer att inleda en debatt om vad EU självt måste leverera i form av reformer för att vara redo för en stor utvidgning med upp till nio länder.

Och sedan måste de lägga pusslet av EU:s högsta poster, som tillsammans med Michels egen efterträdare också kommer att omfatta en ny ordförande för EU-kommissionen och en ny utrikespolitisk chef.

Toppjobben kan inte utses på allvar av EU:s ledare förrän efter valet till Europaparlamentet den 6–9 juni, eftersom posten som EU-kommissionens ordförande enligt fördragen ska utses med hänsyn till valresultatet – och eftersom den kandidat de utser också måste kunna uppbåda stöd av en majoritet i Europaparlamentet.

En skadeskjuten ordförande

När man frågar medlemsstaterna är det uppenbart att de inte precis skulle kunna se Michel i rollen som en opartisk medlare om han, kort efter att ha säkrat en plats i parlamentet i juni, skulle leda flera toppmöten där statsminister Ulf Kristersson och co skulle använda sin taktik i vad som också är en maktkamp mellan Europeiska rådet och parlamentarikerna.

Men det ändrar inte det faktum att de står kvar med en skadeskjuten ordförande som har underminerat sin egen roll genom att göra det klart att inte ens han själv tyckte att den var tillräckligt viktig för att stanna kvar.

Det bör också få dem att tänka på vilken typ av ledare för deras gemensamma klubb de ska satsa på härnäst. Michel är bara den tredje personen på posten som först gick till en annan okänd belgare, Herman Van Rompuy, och senare till Polens tidigare regeringschef, Donald Tusk.

De skulle göra klokt i att avstå från att välja någon som är så desperat fokuserad på att säkra sitt eftermäle som Charles Michel har varit.

För slutsatsen av hela eländet är förmodligen att Charles Michel bara hade ett uppdrag när det kom till kritan, och det var han själv.