Stora variationer i den svenska tilliten

I Sorsele och Hammarö säger 78 och 79 procent att man kan lita på de flesta. Men i Katrineholm, Norrköping och Olofström är samma siffror nere på mellan 47 och 49 procent.

Tillitsbarometern görs av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Ersta Sköndal Bräcke högskola, och de senaste undersökningarna är från hösten och vintern 2020–2021. Bakom generellt höga tillitssiffror i Sverige döljer sig stora skillnader mellan och inom kommuner.

I åldersgruppen 65-84 år har också skett en markant förändring på kort tid. Andelen som håller med att man kan lita på de flesta har sjunkit från 58,7 procent 2017 till 49,9 procent 2020. Samtidigt ska tilläggas att den siffran var 50,8 procent 2009. 

Lars Trägårdh, professor vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, är forskningsledare för Tillitsbarometern.

Vilken förändring är mest uppseendeväckande över tid?

– Nedgången i tilliten hos de allra äldsta är den allra tydligaste demografiska förändringen. Det skulle delvis kunna vara relaterat till erfarenheter under pandemin, men det kan vi inte säga utan fler analyser, säger Lars Trägårdh till Altinget.

– Att tala om ett Sverige är meningslöst och missvisande när det gäller tilliten. Det nationella genomsnittet är inte lika intressant som skillnader på kommun- och stadsdelsnivå. På Södermalm i Stockholm har man siffror på 75 procent som litar på folk i allmänhet, men det räcker med att cykla 45 minuter söderut till Rågsved så sjunker tilliten med 45 procentenheter.

Ni säger också att den låga tilliten lokalt kan påverka den generella tilliten negativt.

– Den höga generella tilliten har varit kännetecknande för Sverige och de nordiska länderna. Vi har haft ett samhällskontrakt med ett starkt förtroende mellan medborgarna och samhällsinstitutionerna i bredaste bemärkelse: politiker, näringsliv, myndigheter och annat.

– Den har grundat sig i känslan av att vi alla tillhör samma samhälle, men i dag ser vi förändringar med hög invandring och en ganska extrem välfärdspolitik i termer av privatiseringar.

Eller som ett ökat utbud av välfärdsutförare?

– Det kan beskrivas i positiva ordalag som valfrihet och mångfald, men det kan också ses som en uppsplittring och en nedvärdering av det offentliga. Vi får en medelklass som väljer det som skyddar dem från alltför mycket närkontakt med vad man kan uppfatta som mindre lyckad miljö. Så vi har å ena sidan utsatta områden, å andra sidan olika grindsamhällen.

Kan du ge exempel?

– Hammarby Sjöstad blir lite av en enklav med människor som kör sitt eget race. Trenden kan bli att vi litar på folk som är som vi, men inte på folk i allmänhet. Vi minskar tillitsradien. Jag överdriver lite, för Sverige har fortfarande goda förutsättningar att vara ett högtillitssamhälle. Men det här är tendenser vi kommer att hålla koll på i kommande undersökningar.

När det gäller de utsatta områdena så har stor uppmärksamhet med rätta riktats mot polismordet i Biskopsgården. I Hammarkullen utbröt en brand i ett flerfamiljshus häromdagen. På en film som cirkulerat i sociala medier kan man se hur 15-årige Jasmin ”Miki” Osmanovic klättrar upp på balkongen och tillsammans med tillskyndande människor räddar en äldre kvinna som har blivit kvar. Kan det påverka tilliten positivt?

– Absolut kan man tänka sig det, men det är svårt att leda i bevis. Den trista sanningen är att ”If it bleeds it leads”. En brand där många dör blir nyhetsstoff. Men en rapport om hur man i Rosengård har förbättrat samarbetet mellan de boende och kommunen under det senaste halvåret har en snöbolls chans i helvetet att uppmärksammas medialt.