Titta upp från mobilen, förändring är möjlig
Förändring tar tid. Kanske flera generationer. Men det har gått förut, och det kommer att gå igen, för historien är inte slut, skriver Åsa Plesner.
Åsa Plesner
Grundare och utredare tankesmedjan Balans, skoldebattör, doktorand i företagsekonomi vid Stockholms universitet2023 är snart slut, och jag kommer inte att sakna det. Årets låt skrevs av den amerikanska countrysångerskan Iris DeMent (olyckligt efternamn). Den fångar den sinnesstämning som är ganska vanlig hos mig och mina bekanta efter en morgonscroll genom nyhetsflödet:
I started waking every morning filled with sadness, fear and dread
The world I took for granted was crashing to the ground.
och den som är ganska vanlig i vår föräldrageneration:
And I realized I might not live long enough to ever see it turn around.
Men hjältarna i världen tycks kötta på ändå 2023. De lägger undan mobilerna, går upp och gör sina jobb. Nobelpristagaren Anne L’Huillier föreläste för fysikstudenterna i Lund, tog emot samtalet om priset i en paus och fortsatte undervisa.
Civilrättsrörelsen var radikal och folkbildande, men också sexistisk
Iris DeMent sjunger:
But then I got to thinking of the ones who came before
Of all the sacrifices that they made to open up so many doors
Ingen förändring utan insikt och motstånd
Claudia Goldin laddade upp sin senaste vetenskapliga artikel, en analys av 120 års amerikansk kvinnorörelse, på nätet och passade på att föreläsa om den när hon ändå var i Stockholm och tog emot ekonomipriset. Jag var där och fick höra hennes fascinerande slutsats: när kvinnorörelsen var framgångsrik i USA var det inte för att den hade tur eller möttes av välvilja, utan för att den fick en injektion av både insikt och motstånd.
Amerikanska feministers vinster duggade nämligen som tätast under perioden 1963 till 1973. Goldin visar i diagram hur civilrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen rörde sig framåt med ganska exakt 12 års mellanrum. Men, betonar hon, det var inte så att de två rörelserna trivdes ihop och hjälptes åt. Civilrättsrörelsen var radikal och folkbildande, men också sexistisk: ”den enda platsen för en kvinna i medborgarrättsrörelsen är på rygg”, som en av dess företrädare blev känd för att ha skojat om.
Men Goldin menar att civilrättsrörelsen ändå gav amerikanska kvinnor kunskap och begrepp som de tidigare saknat. Det går inte att se sig som förtryckt om man inte vet att det finns något som heter förtryck, och som man kan protestera mot. Civilrättsrörelsen fick alltså kvinnorna att både uppleva och sätta ord på sin underordning; att bli förbannade och att inse att de måste göra något åt det.
I don't have all the answers to the troubles of the day
But neither did all our ancestors and they persevered anyway
Förändring tar tid
Efter föreläsningen går jag till Mynttorget för att ställa mig ihop med de andra i Måndagar mot marknadsskolan. Det var Anneli som började i höstas. Hon har varit lärare länge. Lämnade yrket när det blev för tungt med alla gradvisa ökningar av arbetsuppgifter, kom tillbaka när längtan efter eleverna blev för stor. Jag förstår henne! Det finns ju inget bättre än att se en ung människa lyckas med något som tidigare varit omöjligt.
Fråga Anne L'Huillier, som gick in i klassrummet och fortsatte föreläsa.
Eller Iris DeMent:
When I see a little baby reaching out its arms to me
I remember why I'm workin' on a world I may never see
Så varje måndag klockan 16:30 går Anneli till riksdagen med sin skylt för att påminna riksdagsledamöter på väg hem om att skolsystemet är misskött. Medan vi står där släntrar Rickard Jomshof ut med en stor grupp som inte ser åt vårt håll. Men många andra, sådana vi inte känner igen, folk på stan i allmänhet, vinkar och gör tummen upp mot våra skyltar. Det värmer i snöfallet. Vi pratar om att göra fler skyltar. Vi kommer ju att behöva stå här många måndagar, det begriper vi allihop.
I'm workin' on a world I may never see
Joinin' forces with the warriors of love who came before and will follow you and me
Förändring tar tid. Kanske flera generationer. Men det har gått förut, och det kommer att gå igen, för historien är inte slut. Snart får vi önska varandra ett förhoppningsvis gott, och i alla fall nytt, 2024. Jag vet inte vad det kommer att föra med sig. Den som tittar upp från mobilen får se!
Åsa Plesner är grundare och utredare på tankesmedjan Balans och skoldebattör.
Tidigare krönikor:
- Vad är att störa eller hindra undervisning?
- Utan administratörer stannar välfärden
– Välkommen till Almedalen – där makten blir till
- Ilija Batljan är långt ifrån den enda piraten
- Så kan köttberget rädda äldreomsorgen
- Hur länge ska man orka hålla på?
- Visst måste varenda människa inse att det här är pengar i sjön?
- Fyll klasserna! Rekrytera fler elever! Säkra intäkterna!
- I den kommunalekonomiska debatten finns dynamit för 47 miljarder kronor
- Nu kan några hundra tusen lärarfacksmedlemmar göra upp med effektiviseringskraven
- Vi ”ställer om” – till samma gamla rangordning