Trots argument om ”dammiga köksbord” – omskärelse blir inte försvarbart

Vi har alla våra kognitiva begränsningar. Jag har sedan länge övergivit försöken att förstå kvantfysik och att bli riktigt bra på schack. Det är helt enkelt för svårt. Vid en viss punkt ger man upp, går vidare och lär sig acceptera sin ofullkomlighet.

Kanske är det samma sak med våra värderingar, vår moral. Kanske sätter moralen stopp vid en viss punkt bortom vilken förståndet kapitulerar. Jag tänker att det måste vara så när jag läser om omskärelse av små pojkar. Då är det som att moralen vill skrika ”Halt! Hit men inte längre.”

Min inre moral

Jag vill gärna tro att jag är ganska öppensinnad och mottaglig för olika åsikter och argument. Om jag anstränger mig kan jag förstå varför somliga förespråkar dödsstraff för vissa typer av brott, vill att staten ska ha monopol på att sälja alkohol eller tycker att Försvarsmakten bör läggas ner och ersättas med ett ”ickevåldsförsvar” (som företrädare inom Miljöpartiet en gång ville). Jag håller inte med, men jag kan förstå hur man kan landa i dessa och många andra mer eller mindre tokiga ståndpunkter.

Men ju mer jag lär mig om omskärelse som inte är medicinskt motiverad desto mindre förstår jag av den andra sidans bevekelsegrunder. På detta område talar min inre moral tydligt och myndigt: ”Nej. Aldrig. Inte en chans. Ingreppet är oåterkalleligt och pojkarna fullständigt värnlösa. Slutsnackat.”

Inte lita på vuxenvärlden

Fast jag vägrar ge upp. Jag vill förstå och läser målmedvetet vidare. Ganska snart hamnar jag på en artikel i Svenska Dagbladet. Jag läser, under rubriken ”Omskurna män tar strid mot traditionen”, om en man som ångrar stympningen (om man nu kan ångra något som gjorts mot en själv, med våld, helt utan samtycke). Han finner tröst i det faktum att det finns andra i samma situation. På chattsajter möter han likasinnade som, precis som han, anser att de blivit utsatta för ett smärtsamt övergrepp.

Att jag har större chans att bli stormästare i schack än att förstå hur man kan tycka att ett gossebarn inte är komplett förrän en bit av hans könsorgan har avlägsnats.

Är deras berättelse unik?, frågar jag mig. Det verkar inte så. I en lång artikel i den israeliska tidningen Haaretz vittnar flera män om det trauma de känner många år efter ingreppet. Michael Litvak, som i dag är vuxen, blev omskuren som sjuåring och säger att känslan av att inte kunna lita på vuxenvärldens beskydd fortfarande ”jagar mig i drömmar”.

Man kan undra hur stort mörkertalet är, hur många som inte vill berätta om sitt lidande offentligt eftersom det vore genant eller kan tolkas som öppet svek mot föräldrar som säkert trodde att de handlade rätt.

”Ändå kommer att ske”

Okej, tänker jag. Men kanske ligger det något i argumentet att omskärelse av minderåriga måste vara lagligt ”för annars kommer det ändå att ske i mindre kontrollerade former på ett dammigt köksbord.” Det känns bra, som att jag kommit närmare en viktig värdegemenskap och att jag vunnit en liten seger mot min trilskande moral.

Så kommer tvivlet sakteligen tillbaka. Tänk om vi resonerade likadant på andra områden. Om vi menade att kvinnomisshandel, diskriminering och miljöförstöring borde vara lagligt för att det ”ändå kommer att ske”. Lika bra att göra det lagligt så att det går att kontrollera?

Den inre rösten

Visst är det väl så, påtalar den tvivlande rösten, att många av oss ”outsourcar” vår moral till lagstiftaren? Att vi ofta utgår ifrån att det som är lagligt också är moraliskt försvarbart? Lagstiftaren är trots allt vald till att sätta sig in i och reglera saker som är för svåra och tidskrävande för alla och envar att ta moralisk ställning till. Lagen är samhällets trubbiga sätt att signalera vad som är fel.

Tro nu inte att jag är färdig. Jag kommer att fortsätta läsa på, lära mig mer och ifrågasätta mina moraliska övertygelser. Saker är ofta mer komplexa än de verkar.

Men så är den inre rösten där igen. Den säger att jag visst kan försöka men att jag förr kommer göra banbrytande framsteg inom kvantfysikens område. Att jag har större chans att bli stormästare i schack än att förstå hur man kan tycka att ett gossebarn inte är komplett förrän en bit av hans könsorgan har avlägsnats.