Trots att gruvorna blivit 30 gånger så stora var allt inte bättre förr

I slutet på augusti sökte det australiska bolaget Aura Energy tillstånd för att öppna en gruva i närheten av Storsjön i Jämtland. Det väckte ingen större uppmärksamhet utanför närområdet. Men det finns anledning att titta närmare på detta projekt, för det visar att moderna gruvprojekt ofta rör sig i en helt annan skala än vad vi sett tidigare.

Bolaget skriver i sin ansökan till Bergsstaten att man vill bryta 63 miljoner ton malm i ett dagbrott. Vanadin, nickel, molybden, zink och kaliumsulfat är det man tänkt utvinna. Om förbudet mot brytning hävs kan även uran bli aktuellt. Det finns inga exakta uppgifter om hur stort gruvområdet blir, men av den bifogade kartan framgår att det i vart fall handlar om cirka fem kvadratkilometer.

Det är vanligt att bolag börjar med att söka tillstånd för att bryta en del av fyndigheten, så även i detta fall. När bolaget pratar med investerare betonar man att ansökan bara gäller tre procent av den mineraltillgång som kartlagts. Totalt uppgår den till 2 miljarder ton. Det är lika mycket som all järnmalm som brutits i samtliga gruvor i Malmfälten sedan 1890. Det är förstås inte säkert att det går att få lönsamhet i detta projekt, men det visar på vad som är ambitionen.

En gruva stor som Stockholms innerstad - och Bromma

På andra sidan landsvägen genom Ovikenområdet har ett kanadensiskt bolag mutat in stora områden. Med stöd av tidigare prospektering menar de att det finns en mineraltillgång på 2,8 miljarder ton.

Detta är inte det enda exemplet på extremt stora gruvprojekt.

Boliden vill öppna en koppargruva i Laver, utanför Älvsbyn. Planen är att årligen bryta 36 miljoner ton. Det kan jämföras med Falu koppargruva, där det bröts nära 30 miljoner ton under de många hundra år den var i drift. Kopparhalten i Laver är 0,2 procent, så mängden avfall som måste deponeras på ett säkert sätt kommer att bli mycket stor. Området ligger i den naturskyddade Piteälvens avrinningsområde.

I Rönnbäcken, söder om Tärnaby, har bolaget Bluelake Mineral planer på en nickel-koboltgruva. Gruvområdet omfattar en yta som kan jämföras med Stockholms innerstad, inklusive Södermalm och Bromma. Enligt den senaste planen ska en helt ny väg brytas för malmtransporter genom i dag tämligen orörda fjällområden. Även i detta fall handlar det om flera hundra miljoner ton avfall som behöver deponeras.

Min slutsats är inte att det var bättre förr.

Gruvorna i snitt 30 gånger större

I början av 1950-talet fanns det omkring 100 gruvor i landet som totalt producerade 20 miljoner ton malm. I dag finns det 13 gruvor som producerar närmare 90 miljoner ton. I genomsnitt är dagens gruvor mer än 30 gånger större än medelgruvan i mitten på förra århundradet.

Min slutsats är inte att det var bättre förr. En svag miljölagstiftning och bristande kunskap om hur gruvavfall ska hanteras gjorde att även små gruvor kunde ställa till stora miljöproblem, som i vissa fall kvarstår än i dag.

Däremot har den stora skalan betydelse. Det finns flera exempel på skarpa markkonflikter kring gruvprojekt. Det är inte så underligt när gruvområden och transportvägar påverkar stora områden. Hur stora områden som kan påverkas har visat sig vid Bolidens Aitikgruva. De återkommande provtagningarna på mossa visar på förhöjda metall- och kvävehalter flera mil från gruvan. Om en avfallsdamm brister vid en stor gruva kan konsekvenserna bli förödande. Detta har hänt även i länder som Kanada, Finland och Sverige.

Förstår man hur stora många moderna gruvor är ökar förhoppningsvis också förståelsen för att tillståndsprocesser tar tid och att en del projekt möter starkt lokalt motstånd.