”Upp till bevis: Skriv på FN:s konvention om förbud mot kärnvapen”

Sverige har ansökt om medlemskap i kärnvapenalliansen Nato. Samtidigt har regeringen sagt att Sverige kan och ska driva på för kärnvapennedrustning inom alliansen. För att möjliggöra ett effektivt nedrustningsarbete måste Sverige tydligt klargöra och aktivt arbeta för att inte under några omständigheter delta i någon verksamhet med anknytning till kärnvapen. Det bästa, tydligaste och säkraste sättet att göra detta på är att skriva på FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, något som Socialdemokraterna även har kongressbeslut om att göra. När Sverige nästa vecka deltar på konventionens första statspartsmöte är det upp till bevis.

Nato en kärnvapenallians

Dagens Natodebatt har med mycket få undantag fokuserat på frågan om placering av kärnvapen på svensk mark, men frågan om Nato och kärnvapen är mycket större än så. Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen är grunden för det så kallade kärnvapenparaplyet, vilket Natomedlemmarna accepterar och tror sig vara skyddade av. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd medan Frankrikes kärnvapen inte är integrerade i Nato.

USA har därtill cirka 100 kärnvapen utplacerade på fem andra Natoländers territorium: Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Dessa vapen är under amerikansk kontroll men kan komma att lämnas över till landet i fråga vid en väpnad konflikt. För att möjliggöra detta tränar till exempel den tyska militären kontinuerligt på att använda kärnvapen.

Men även för resterande Natomedlemmar utgör kärnvapen en central komponent. Nato strävar efter att säkerställa alla medlemmarnas deltagande i den kollektiva försvarsplaneringen för kärnvapen, även i fredstid, i form av lednings-, kontroll- och samrådsarrangemang. Bland annat genom Natos Nuclear Planning Group där det sker omfattande, och sekretessbelagda, främst operativa, diskussioner kring kärnvapen. Det är i detta forum som övningar med kärnvapen planeras, eventuell planering av användning av kärnvapen görs och alliansens kärnvapenpolicy diskuteras och fastställs. Även icke-kärnvapenstater, som till exempel Norge, deltar i planeringen av – och övningar med – kärnvapen.

”Ta tydligt avstånd”

Om Sverige vill fortsätta att vara en röst för nedrustning kommer regeringen vara tvungen att kämpa hårt. Det mest heltäckande sättet att göra detta är att gå med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Konventionen förbjuder förutom innehav, tillverkning eller testning av kärnvapen även ett förbud mot att lagra, utplacera, ta emot, använda eller hota med kärnvapen, eller på något annat sätt hjälpa till med eller uppmuntra några av dessa förbjudna aktiviteter.

Nato strävar efter att säkerställa alla medlemmarnas deltagande i den kollektiva försvarsplaneringen för kärnvapen, även i fredstid, i form av lednings-, kontroll- och samrådsarrangemang.

Det betyder att det skulle vara förbjudet för Sverige att ha kärnvapen på svensk mark, Sverige skulle inte kunna delta i den gemensamma planeringen av kärnvapenaktiviteter inom Nuclear Planning Group och inte heller delta i Natos gemensamma kärnvapenövningar. Genom att ansluta sig till förbudet skulle Sverige därmed ta tydligt avstånd från Natos kärnvapenpolicy- och aktiviteter.

Visa Sveriges nedrustningsambitioner

I och med ett Natomedlemskap knyts svensk säkerhetspolitik allt närmare den amerikanska säkerhetspolitiken. En stor anledning till att Sverige ännu inte anslutit sig till FN-konventionen är påtryckningar från USA. Att skyndsamt ansluta till konventionen blir därmed än mer viktigt, för att visa Sveriges nedrustningsambitioner och det svenska folket att Sverige kommer att vara en fortsatt röst för nedrustning.

I slutet av juni äger det första statspartmötet för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen rum i Wien. Sverige ska delta som observatör på detta möte. Socialdemokraternas kongress beslutade i november 2021 att partiet skulle verka för att utveckla och förtydliga konventionen, med målet att Sverige ska ansluta sig. Nu är det upp till bevis. Kommer Sverige delta på ett konstruktivt och engagerat sätt? Eller kommer detta möte sätta standarden på en ny svensk urholkad nedrustningspolitik?