Utfrågningsprocessen av EU-kommissionärerna måste bli bättre

När EU-parlamentet börjar fråga ut kandidaterna till nästa EU-kommission är det typiskt nog fler blickar än vanligt riktade mot Bryssel. Dels för att EU-kommissionen har så mycket makt och inflytande, dels för att EU-parlamentet traditionellt har avvisat en eller flera av de nominerade kandidaterna.

I Brysseltidningarna skrivs det till och med artiklar om de kandidater som journalister gissar är de som löper störst risk att hamna i trubbel.

Tradition av att avvisa kandidater

Avslag av kandidater har inte bara skett en eller två gånger, utan det har skett ganska konsekvent varje gång sedan 2004 när utfrågningarna började. Att avslag har skett konsekvent sedan dess säger något om varför processen finns där över huvud taget, vilket delvis är för att se till att de lukrativa och mäktiga posterna som EU-kommissionärer inte bara blir ett hundben som man kan ge till goda vänner eller politiska rivaler, utan att man åtminstone måste tänka på om utnämningen kan försvaras.

Vad som tyvärr inte är tillräckligt diskuterat är hur svag, otillräcklig och politiserad Europaparlamentets granskningsprocess faktiskt är.

Orsakerna till avslag varierar brett, från uppenbara intressekonflikter, lite för lukrativa deltidsjobb och anklagelser om missbruk av medel, till brist på kompetens och politiskt ohållbara åsikter. Det senare sågs till exempel 2004 när den italienske politiker, som skulle vara försvarare av individens rättigheter, bland annat offentligt förklarade att han ansåg att homosexualitet var en synd. Fem år senare, 2009, fick Bulgariens kandidat Rumiana Jeleva se sig själv bli avvisad, inte minst på grund av anklagelser om kopplingar till en lobbyfirma och för att inte ha varit helt ärlig i sin redovisning. År 2014 var det Sloveniens kandidat som stod i rampljuset, eftersom hon nominerade sig själv när hon var på väg att avgå som premiärminister och dessutom var inblandad i en korruptionsutredning. Det är exempel, men långt ifrån hela listan över de kandidater som över tid lett till mer än vanligt höjda ögonbryn eller direkta avslag från EU-parlamentet

Vad som tyvärr inte är tillräckligt diskuterat är hur svag, otillräcklig och politiserad parlamentets granskningsprocess faktiskt är.

Fel från första steget

Ett bra exempel på hur EU-parlamentets utfrågningar är både för svaga och för framhastade finns redan i första steget. Det är här som ett av de viktigaste kriterierna fastställs: om de nominerade till kommissionen har för många intressekonflikter för att kunna anförtros jobbet.

Det är en process som, som tidigare nämnts, har lett till att kandidater underkänts av EU-parlamentet redan innan utfrågningarna hunnit inledas. Vi talar med andra ord om vad som kan kallas granskningsfasen, en fas som måste slutföras innan den egentliga politiska samrådsprocessen kan inledas.

Problemen med granskningsfasen av de blivande kandidaterna kan sammanfattas i följande fem punkter:

1. För det första granskas intressekonflikter bakom stängda dörrar i den så kallade JURI-utskottet, parlamentets utskott för rättsliga frågor. Här måste EU-parlamentarikerna bedöma utifrån förklaringar som fyllts i av kandidaterna själva, som skickades bara tre dagar före det egentliga mötet, och utifrån en granskning av de enskilda förklaringarna som bara varar i några minuter. En process som man måste vara ovanligt optimistisk för att kalla för tillfredsställande, men det slutar inte där.

2. Problemen växer när man tittar på vilken typ av förklaringar de aspirerande kandidaterna till kommissionen faktiskt måste fylla i. De är långt ifrån färdiga och kandidaterna ”glömmer” ofta bort att ta med alla sina ekonomiska tillgångar, något som understryks av det faktum att så många som 23 av de 26 kandidaterna, inklusive både den danska och den svenska kandidaten, som ska examineras, redan har ombetts att skicka in fördjupad information.

Många politiker stödjer okritiskt politiker från den egna politiska familjen

Av outgrundliga skäl är det inte heller nödvändigt att uppge om du tidigare har dömts för korruption.

3. JURI-utskottet själva har alltför snäva befogenheter. Trots att flera av de föreslagna EU-kommissionärerna i åratal har arbetat för stora multinationella företag eller lobbyföretag med särskilda intressen, får utskottet inte ta ställning till om det skulle kunna vara en intresselobbyist, eftersom det bara får titta på de rent ekonomiska aspekterna. Med andra ord kan man inte säga att det skulle föreligga en eventuell intressekonflikt om till exempel en tidigare högt uppsatt lobbyist för tobaksindustrin skulle ansvara för hälso- och sjukvårdspolitiken.

4. Det finns en brist på kontroll. Den inledande granskningen är inte bara begränsad till den ekonomiska aspekten, utan den är också tvungen att bara ta hänsyn till kandidaternas goda vilja och vad de själva har förklarat. Det finns inget sätt, eller resurser avsatta för, att kontrollera om de siffror som ges faktiskt är korrekta. Det kräver en nästan blind tilltro till de framtida EU-kommissionärerna, ett förtroende som man inte kan vara säker på att de förtjänar.

5. Slutligen är det en alltigenom politiserad process. Många politiker stödjer okritiskt politiker från den egna politiska familjen, nästan oavsett situation, medan de bara är intresserade av att titta på dem som kommer från andra politiska kretsar.

Det är intressant att notera att även med sådana begränsningar har flera tidigare kandidater redan stött på problem i detta skede, vilket understryker behovet av en utredning av intressekonflikter.

Problemen fortsätter

Problemen med samrådsprocessen är dock inte begränsade till det första steget, eftersom den del där EU-parlamentets olika utskott ska fråga ut kandidaterna också kan vara kontroversiell. Redan innan utfrågningarna har inletts har Europaparlamentet haft att besluta om två huvudfrågor; När processen ska starta och hur lång tid som ska avsättas – och vem som ska höra de enskilda kandidaterna.

EU:s konservativa – den politiska familj som EU-kommissionens ordförande tillhör, EPP – drev på för en kort och förhastad process som i praktiken skulle ha inneburit att parlamentets utskott hade haft väldigt lite tid på sig att förbereda sig. Den striden vanns lyckligtvis, men även den överenskomna tidsplanen ligger för nära och kommer sannolikt inte att hålla om det behövs uppföljningsfrågor.

Parallellt med den diskussionen pågick också den definitivt inte irrelevanta diskussionen om vilka utskott som skulle leda de olika utfrågningarna. Tyvärr har vi sett hur politiska uppbackare till kommissionens ordförande har allierat sig med extremhögern för att få till stånd en del minst sagt märkliga beslut.

Till exempel kommer den framtida kommissionsledamoten med ansvar för hav och fiske plötsligt inte längre att behöva få frågor från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, utan bara från fiskeriutskottet. Detta trots en portfölj som tydligt inkluderar miljö- och klimataspekter. Samma logik tycks ha gällt för den blivande kommissionären för Medelhavsområdet, där högerblocket också avlägsnade utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter från en ledande roll. Ett utskott som annars hade varit helt på sin plats att ha tagit med, med tanke på hur ofta migranters rättigheter – och EU:s egna regler – kränks i Medelhavet, bland annat av EU:s egna gränsmyndighet Frontex.

Ska de egna kandidaterna stressas igenom?

Man skulle kunna fortsätta, för det är som om det finns starka krafter som kommer att göra vad de vill för att försvaga EU-parlamentets effektivitet i utfrågningarna. Man kan fråga sig detta, precis som man kan fundera över varför det inte skapar mer debatt att samrådsprocessen är så relativt svag. Orsakerna bakom det behöver man inte leta länge efter, för jag undrar om det beror på att vissa politiker är mer intresserade av att bara stressa igenom ”sina” kandidater, än att ha en riktig utfrågning som kartlägger kompetenser, visioner och intressekonflikter?

Däremot tror vi att den framtida EU-kommissionen knappast blir bättre eller får en högre grad av integritet av en forcerad och förkortad granskningsprocess. För ärligt talat, om det finns några kandidater som inte klarar av en utökad granskning av potentiella intressekonflikter, eller som inte tål frågor från kritiska utskott, skulle det inte vara bäst för oss alla att få ordning på kandidaterna så snart som möjligt?

Fotnot: debattartikeln publiceras också i danska altinget.dk.