Vackra ord räcker inte för att rädda den personliga assistansen

I Sverige har människor som föds med omfattande funktionsnedsättning samma rätt till ett bra liv som andra. Det är världsunikt, och det är något som gör oss stolta över vårt land. LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, infördes av den borgerliga regeringen i början av 1990-talet. Lagen ger bland annat en liten grupp med mycket omfattande funktionshinder rätt till personlig assistans.

LSS har funnits i mer än 30 år. Flera av oss har verkat inom assistansen under hela den tiden. Vi har suttit med i statliga utredningar, diskuterat med myndigheter, träffat politiker. Vi har känt stolthet, och oro. Assistansreformen hann knappt komma på plats, förrän förändringar började utredas. Men vi har alltid känt oss trygga, i grunden, med att den personliga assistansen skulle få finnas kvar. Det parlamentariska stödet är hundraprocentigt. Ingen vill avskaffa assistansen.

Vi är oroliga

Nu är vi dock oroliga. Under flera år har riksdagens årliga uppräkning av schablonersättningen, den ersättning per timme man får för att utföra personlig assistans, understigit de kollektivavtalade löneökningarna. Det innebär att ett företag som bedriver personlig assistans med kollektivavtal för sina medarbetare för varje år får mindre pengar över till exempelvis arbetsledning och arbetsmiljöarbete. Redan från början är den absoluta merparten av kostnaden för att bedriva assistans naturligtvis assistenternas löner. Det är självklart. Men det behövs också pengar, varje månad, för att hantera allt runtomkring.

I genomsnitt har varje assistansanvändare åtta personliga assistenter. Assistenterna behöver introduktion och arbetsledning, deras arbetstider ska förläggas på ett korrekt sätt och kontrolleras och de behöver kompetensutveckling/utbildning.  Det behövs också resurser, varje månad, för att administrera löner. För att betala in arbetsgivaravgifter till Skatteverket. För att ordna personalmöten. För att annonsera efter och rekrytera ny personal. Ibland behövs extra arbetsmiljöinsatser, krishantering och handledning för de personliga assistenterna. Den assistansberättigade ska också ha möjlighet att genomföra olika aktiviteter och resor, som innebär kostnader för assistenterna som ska följa med.

När partierna i januariavtalet hösten 2020 presenterade en höjning på 3,5 procent för 2021 uppstod ett litet andrum. Då hade schablonen under flera år höjts med 1,5 procent, samtidigt som de kollektivavtalade löneökningarna ofta landade runt 2,5 procent. Men sedan 2021 har den årliga höjningen åter landat på 1,5 procent. I årets avtalsrörelse fastställdes de kollektivavtalade löneökningarna till 7,4 procent över två år. Samtidigt har vi hög inflation, vilket påverkar kostnaderna för allt från lokaler till arbetsmaterial.

Prioritera inte ner assistansen

Kalkylen kommer inte att gå ihop. Vi är djupt oroade. Sverige befinner sig i ett tufft ekonomiskt läge, och vi är oroliga för att den personliga assistansen än en gång kommer att nedprioriteras i budgetarbetet. För att säkerställa att seriösa arbetsgivare med kollektivavtal och god kvalitet även framgent kan bedriva personlig assistans krävs en schablonhöjning inför 2024 och en långsiktigt hållbar finansieringsmodell. En möjlighet skulle vara att koppla schablonhöjningen till det av Sveriges Kommuner och Regioner framtagna omsorgsprisindexet (OPI), så att ersättningen för assistans taktar med ersättningen för vård och omsorg.

En otillräcklig schablonuppräkning drabbar i längden framförallt de som använder assistans. Detta då seriösa utförare och deras medarbetare kontinuerligt strävar efter utveckling och förbättring. Men det är just sådant långsiktigt kvalitetsarbete som nu riskerar att få stryka på foten. Det betyder mindre utveckling och att det blir ännu svårare att rekrytera och behålla lämpliga personer till och i assistentyrket. Detta oavsett om utföraren är idéburen, kommunal eller ett privat företag.

Oseriösa aktörer, vars arbetsledning och arbetsmiljöarbete är rena pappersprodukter, kommer klara sig betydligt längre. De kan rentav bli större när seriösa aktörer tvingas kasta in handduken.

Vackra ord räcker inte

En sådan utveckling vill ingen se. Det parlamentariska stödet för att värna assistansen är massivt. Men det räcker inte med vackra ord om frihetsreformen, om individens rätt till ett liv som andras, om delaktighet i samhällsgemenskapen. Om assistansanvändare i framtiden ska kunna fortsätta välja hur de vill leva sitt liv, vare sig det handlar om att studera, gå till sitt arbete, ta hand om sin familj i så hög utsträckning som andra, då måste det vara ekonomiskt möjligt att anställa personliga assistenter. Schablonen måste åtminstone räknas upp på samma sätt som sker inom andra områden inom LSS, gruppboende, boendestöd och daglig verksamhet men även övrig vård och omsorg.