"Vattendirektivet förtjänar nationella politiska beslut"

Av: Sindre Langaas

forskningsledare vid Norsk institutt for vannforskning (NIVA)

Biträdande vattenvårdsdirektör Hanna Tornevall har replikerat på mitt inlägg där jag argumenterade för ändrad beslutsmaktsordning i vattendirektivet.

Låt mig börja med att jag är jag ense med Tornevall om att Sverige verkligen har infört vattendirektivet på ett annorlunda sätt och även att beslutmaktsordningen är unik. Den svenska modellen bygger på en ursprunglig uppfattning att vattendirektivet i princip är renodlad förvaltningsjuridik. Därför infördes direktivet vid millenniets början i en beslutsmaktsordningsmall i linje med till exempel miljöprövningsdelegationen och rennäringsdelegationen, även dessa adjungerade till länsstyrelser.

Förvaltningsjuridisk modell med en enda livlina

För att renodla den förvaltningsjuridiska modellen, och med delegerad beslutsmakt till sakkunniga i delegationer, valde den dåvarande regeringen att förstärka detta genom att döpa om direktivets framtida ekologiska miljömål till miljökvalitetsnormer och göra dom juridiskt bindande. Annars skulle delegationerna besluta om mål. Mål är ju annars något som politiker normalt sätter i samhället.

I konsekvensens namn blev även åtgärdsprogrammen juridiskt bindande. Och även att beteckna dessa dokument som juridiskt bindande var nog en dygd av nödvändighet. Det vore annars högst osäkert om eller hur berörda aktörer – vare sig nationella eller regionala myndigheter, kommuner, VA-bolag, och indirekt företag eller enskilda – hade uppfattat sig styrda av en vattenförvaltningsplan med miljömål och åtgärdsprogram som ett allmänt styrdokument beslutade av fem regionala delegationer. Det enda formella undantaget från renodlad förvaltningsjuridik är den politiska livlinan att regeringen kan pröva åtgärdsprogrammen. Tornevalls argumentation bygger på att vattendirektivet är just förvaltningsjuridik.

Andra länder inser behovet av politik

I motsats till Sverige insåg andra länder att vattendirektivet de facto innehåller stora doser nationell politik, både svår avvägningspolitik och beslut i mångmilljardsklassen. Flertalet länders parlament valde vid införandet därför att låta dess regeringar få beslutsmakten, inte minst därför att regeringar är och uppfattas som de givna legitima avsändarna av  styrdokument med den dignitet vattenförvaltningsplanerna (inklusive miljömål och åtgärdsplaner) borde ha.

Regeringar besitter den naturliga politiska kompetens och roll som krävs för att göra de politiskt svåra avvägningar mellan vattenmiljöpolitiska ambitioner och nationella ambitioner för till exempel förnybar energiproduktion, livsmedelsproduktion och inom kulturminnesområdet. Regeringar har dessutom rådigheten över merparten av den verktygslåda som behövs för ett effektivt åtgärdsprogram. Regeringarna är också de som är ansvariga inför EU.  

Tornevall hävdar att det har kommit in mycket stöd för att genomföra föreslagna åtgärder. Må så vara. Mitt bidrag i debatten rör inte årets konkreta förslag, men vem som lämpligen bör fatta besluten. Tornevall tolkar mig som att jag önskar att en minister direkt och operativt ska styra myndigheterna. Det är inte min önskan. Jag har dessutom inga illusioner att det kommer att ske någon ändring under 2015. Skälet till att jag lyfte frågan nu är att Miljömyndighetsutredningen har kommit med ett nytt förslag på beslutsmaktsordning, att frågan återigen har aktualiserats av de konkreta förslag  till beslutsdokument som nu ligger på bordet och att jag hyser sympati med alla goda krafter som känner frustration och vanmakt inför dagens otydliga och ineffektiva beslutsmaktsordning.

Hoppas regeringen lyssnar till missnöjet

Tornevall anser att ordningen med delegationer fungerar utmärkt och att det vore odemokratiskt att ändra den. Om Tornevall har rätt i detta, är härmed diskussionen förklarad död. Om Tornevall möjligen kan ha missuppfattat demokratins spelregler och regeringen vågar ta till sig det växande missnöjet så är jag, och många med mig, redo att bidra med olika idéer till hur vattendemokratin och –politiken kan revitaliseras så att legitimiten och effektiviteten ökar. Det vore inte minst önskvärt för vattnets skull, och behöver inte innebära att arbetet stannar upp.