Centerpartiet: Tragiskt att regeringen sänker biståndet med tre miljarder

I ett läge där hela regeringen bubblar av glädje för att ekonomin ljusnar och det äntligen finns pengar till att genomföra efterlängtade reformer, då sänker man biståndet med ytterligare tre miljarder. Det är inget annat än tragiskt.

Man förefaller helt enkelt mer intresserad av att kunna visa upp siffror och statistik framför att stå upp för demokrati och långsiktig förändring.

I stället för att lägga pengar på att stödja utveckling som skapar jobb, demokrati och hopp i en värld där demokrati och mänskliga rättigheter är hotade och i många fall på tillbakagång, väljer regeringen att lägga 2,5 miljarder på återvandring. Det vill säga att människor som anses inte vilja passa in i Sverige ska återvända till länder som ofta saknar just möjlighet till jobb och demokrati. Detta efter att under de senaste åren drivit en politik som tydligt visar att i Sverige är ni inte välkomna, samtidigt som handlingskraftiga förslag för att möjliggöra integration till stor del uteblir.

Kortsiktigheten vinner

Hittills har vi fått höra att det är så otroligt viktigt att summan för bistånd ska vara förutsägbar och långsiktig över tid, att det var ett skäl att frångå målet om en procent av BNI. Det skulle möjliggöra stabilitet i pågående projekt, åtminstone över en mandatperiod. Det resonemanget verkar vara som bortblåst när regeringen nu sänker biståndet efter en tre-årsperiod. Men det går ju alltid att hänvisa till att beslutet bara var treårigt och att det därför är helt i sin ordning att sänka till 2026. Tre år är dock en väldigt kort period för att på ett vettigt sätt arbeta med utveckling och demokrati. Dessvärre går detta i linje med hela reformeringen av biståndet.

Regeringens svar är konstant att biståndet ska bli mer effektivt. Men vad innebär egentligen regeringens effektivitet? Jo, det innebär att i stället för att satsa på långsiktiga projekt så premieras korta projekt där resultat snabbt kan visas, så kallat lågt hängande frukter. Ofta sker detta på platser där demokrati och infrastruktur redan börjat byggas upp. Biståndet blir då en extra puff och den synbara effekten blir stor. Inget ont i detta, tvärtom mycket bra. Problemet är att det sker samtidigt som man drar sig tillbaka från platser där situationen är som värst. Där människor är som mest utsatta, av fattigdom, förföljelse och bristen på demokrati. Platser där det är svårt att arbeta och där det handlar om att arbeta under lång tid för att uppnå förändring. Platser där det behövs en kraft som är modig nog att stå upp för mänskliga rättigheter, vilket Sverige tidigare har utgjort, men nu verkar vilja överge. Man förefaller helt enkelt mer intresserad av att kunna visa upp siffror och statistik framför att stå upp för demokrati och långsiktig förändring.

Hur går detta ihop, KD och L?

Att Moderaterna av i dag påhejade av Sverigedemokraterna sänker biståndet ytterligare är tyvärr inte särskilt förvånande. Men Liberalerna och Kristdemokraterna som alltjämt säger sig värna bistånd och som dyrt och heligt lovat att inte sänka – hur går detta ihop?

Sänkningen från 56 till 53 miljarder sker samtidigt som BNI spås att öka, vilket innebär att vi kommer allt längre från Sveriges tidigare mål om en procent. Det här är något som syns och noteras i vår omvärld. Sverige som tidigare varit en självklar förebild och därför mötts av stor respekt för sitt arbete för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Den här regeringen jobbar hårt för att förändra den bilden. Men framförallt innebär det en minskad möjlighet att arbeta för demokrati, minskad fattigdom, att fler barn ska få möjlighet att gå i skolan och bättre villkor för utsatta. Men vår statsminister – han ser ljusningen vid horisonten.