Om vi inte är något utan vårt statliga bidrag, borde vi då ha det?

I ”Spider-Man Homecoming” har Peter Parker i sin ungdomliga hybris bråkat med fel skurkar. De är farligare än han tror och han riskerar livet på en proppfull färja. Tony Stark, eller Iron man som han också kallas, tar tillbaka den högteknologiska spindeldräkten som Peter fått av honom.

– Men jag är ingenting utan min dräkt, utbrister Peter Parker.

– Om du inte är någonting utan din dräkt borde du inte bära den, svarar den äldre och ärrade superhjälten.

Iron Mans ord får Peter Parker att ta på sig sin gamla hemmasydda och ihoplappade dräkt. Han kommer då ihåg varför han blev en hjälte – och besegrar skurken.

Jag känner på samma sätt inför statlig finansiering av civilsamhället. 

Hur många ideella organisationer skulle i dag överleva utan offentliga bidrag?

Det är inte att Sveriges tusentals ideella föreningar har svikit statens förtroende. Till skillnad från den unga Peter Parker är det svenska civilsamhället professionellt och ansvarsfullt och har inte gjort sig förtjänt av att berövas sitt bästa verktyg. Trots ständigt ökande administrativa krav och mer misstankar än tack för vårt arbete kan civilsamhället fortfarande göra mer för mindre än de flesta andra delar av samhället.

Men många rörelser har börjat ta statlig finansiering för givet.

Omställningen en påminnelse om en beroenderelation

I dag sker omorganisering och nedskärningar i biståndet, förändringar i folkbildningen, ökad administration och hot om att lägga ner Allmänna arvsfonden. Föreningar har länge varit beroende av kortsiktiga projektbidrag i stället för långsiktig finansiering. I de enskilda fallen motiveras förslagen med behov av effektiviseringar eller att man vill se till att pengarna går till rätt saker. Men sammantaget innebär detta stora nedskärningar för många ideella organisationer. Man kan ursäktas för misstanken att det finns en ideologisk vilja från regeringen att göra Sveriges idéburna sektor mindre.

Även om det finns goda skäl till att se över hur delar av biståndet används har det gått för snabbt. Ideella organisationer har lagt åratal på att bygga relationer, få lokala kontakter och stötta demokrati- och människorättsaktivister. Nu behöver de avveckla arbetet utan tid för mycket annat än att göra revision. Det kan ta många fler år för staten att bygga upp samma förtroende. Aktivister i diktaturer har inte alltid de bästa erfarenheterna av kontakt med stater och myndigheter. Det är lättare att lita på andra civilsamhällen. Om man vill ha färre maskrosor i sin trädgård bör man inte rycka upp flera år gamla bärbuskar, äppelträd och blommor i rötterna och kasta dem i komposten för att börja om med några påsar med frön.

Kan vi stå på egna ben utan statens hjälp?

Lyckligtvis protesterar många mot att regeringen river upp demokratiarbete och relationer som civilsamhället byggt upp under flera år. Men den brutala omställningen till en ny verklighet i civilsamhällespolitiken är också en påminnelse om en beroenderelation. Hur många ideella organisationer skulle i dag överleva utan offentliga bidrag? Den idéburna sektorn har låtit sig själv bli beroende av offentliga bidrag istället för att bygga upp en finansiering man själv har kontroll över.

Staten har länge uppskattat folkrörelsernas roll i att bygga Sverige. Inte minst för att föreningar i utbyte mot projektbidrag gärna drar sitt strå till stacken. Risken med det arbetssättet är en framtid där civilsamhället reduceras till en förlängd arm för att uppnå nuvarande politiska mål. Oavsett om det gäller unga, landsbygden, förorten eller pandemin.

Offentlig finansiering är viktigt för ett levande och demokratiskt civilsamhälle. Men när det dras in bör varje styrelse, i stället för att kräva mer bidrag, fråga sig om man kan stå på egna ben utan statens hjälp. Och fråga sig om det finns någon gräns för hur många villkor man kan acceptera att ett bidrag har, innan man tackar nej.

Till skillnad från den unga Peter Parker är det svenska civilsamhället ansvarsfullt, erfaret och har nätverk och kunskap som staten inte kan komma i närheten av. Men likt Parker borde man fråga sig följande: om vi inte är någonting utan det statliga bidraget, borde vi då ha det?