EU:s framtidskonferens saknar demokratisk förankring

Förra lördagen var det dags för den andra plenarsessionen av den ökända, men märkligt nog för många okända, konferensen om EU:s framtid. Låt mig därför förklara vad konferensen innebär och varför den borde vara en enorm varningsklocka för det framtida EU-samarbetet.

EU:s framtid formas

Konferensen om Europas framtid är ett initiativ från Europeiska kommissionen och Europaparlamentet med syfte att staka ut EU:s framtid. Framtidsvision är inte bara i namnet, att slumpvalda medborgare deltar i paneler och de politiska frågorna kommer fram genom crowdsourcing är en riktigt innovativ strategi. Alla kan komma med politiska förslag på EU:s plattform för konferensen. Det är helt banbrytande samtidigt som mycket står på spel. Det är nu som EU:s framtid formas, både institutionellt men också sakpolitiskt.

Att satsa på en stor konferens och inkludera medborgare som aldrig förr när man vill åt stora politiska förändringar, går inte att kritisera. Tvärtom, det är precis vad vi behöver enligt min mening. Problemet är snarare att man siktar mot stjärnorna men snubblar över tröskeln.

Underskott på kvinnor

I första och andra delrapporterna om den digitala plattformen visar det sig att bara 15 procent av de aktiva deltagarna är kvinnor. Bara var sjunde deltagare är alltså kvinna. Detta minst sagt undermåliga deltagande från kvinnor betyder oavsett hur genomtänkt och representativ konferensen är i övrigt så har dagordningen satts av män. Varenda opinionsundersökning visar att det finns en skillnad i vilka frågor som kvinnor och män prioriterar. Men med den underrepresentation: hur kan vi hävda att kvinnor har blivit lyssnade på och att deras prioriterade frågor står lika högt upp på agendan som mäns? Det kan vi inte.

”Vi jobbar inte så i Sverige”

Kvinnor är gravt underrepresenterade, men svenskar då? Tyvärr, jag har inga goda nyheter på den fronten heller. När det kommer till bidrag per capita, så ligger Sverige på plats 20 av 28. Inte en tillräckligt bra placering för landet där föreningslivet är närmast en statsreligion.

Vi är ett av de väldigt få länderna i Europa som ger omfattande statligt ekonomiskt stöd till civilsamhället. Våra politiska och intresseorganisationer bör ha all möjlighet i världen att kunna delta i konferensen, och sprida information om det stora demokratiprojektet som pågår.

Vad har gått fel? Framtidskonferensen är i grund och botten ett EU-projekt. Ett eget sekretariat på EU-nivå skapades för att samordna konferensen, alla paneler och sprida budskapet. Därtill förväntade man sig att de nationella medlemsstaterna skulle utse nationella medborgarpaneler för att samordna aktiviteter nationellt och skapa engagemang.

I stället för att vara en konferens där man öppnar för nya grupper att prata om EU:s framtid så blir det de gamla vanliga gråa typerna som kommer med inspel och kallar det Europas samlade röst. 

Men svenska regeringen, likt majoriteten i andra länder, bestämde sig för att inte utse en sådan grupp. Anledningen? ”Vi jobbar inte så i Sverige”. Regeringen vill inte heller ta på sig den samordnande rollen eller hjälpa med finansiering, eftersom den anser att det är EU:s projekt. Däremot finns ingen koordinering av aktiviteter eller möjlighet till finansiering från EU:s håll.

Gamla vanliga gråa typerna

Resultatet blir ingen koordinering, ingen finansiering vilket leder till att endast de organisationer vars kärnverksamhet är EU-frågor och personer som har ett starkt EU-intresse har möjlighet att vara delaktiga i konferensen.

I stället för att vara en konferens där man öppnar för nya grupper att prata om EU:s framtid så blir det de gamla vanliga gråa typerna som kommer med inspel och kallar det Europas samlade röst. Alla bör veta om denna konferens, och det faktum att den är okänd är en direkt konsekvens av det bristande ledarskapet jag har vittnat om. Resultatet blir att de stora ambitiösa målen om EU 2.0 inte går att genomföra eftersom man inte har den demokratiska förankringen som behövs.

Gör inte om forna misstag

Nu är det dags för politikerna att minnas tillbaka till 2002–2003, när EU försökte sig på en liknande konferens fast utan medborgarna. Då försökte man sig på institutionell förändring i form av en europeisk grundlag, men detta misslyckades på grund av undermålig demokratisk förankring. Det ligger i allas intresse att denna konferens är inkluderade, för jag vet inte hur många gånger till EU kan försöka sig på en total förnyelse och misslyckas innan kredibiliteten tar slut.

Om vi ska vända denna trend måste regeringen våga ta sig an en samordnande roll, resurser måste tillgängliggöras och vi måste ha en ärlig konversation om de bristerna som finns i framtidskonferensen och vad det har för påverkan på de slutsatser vi väljer att dra. Ska vi ha en banbrytande konferens måste man våga tänka banbrytande också. Det är dags att se över framtidskonferensen innan det är för sent.