Falsk balans i rapporteringen om Israel och Palestina

När medier rapporterar om asymmetriska konflikter som om båda sidor vore jämlika blir rapporteringen i sig partisk. Detta är ett växande problem i hur stora delar av svensk och internationell media skildrar konflikten mellan Israel och Palestina. Centrism bias, falsk balans, där parter med olika maktförhållanden framställs som likvärdiga, fördjupar inte förståelsen för konflikten, utan bidrar i stället till en ytlig diskussion där orättvisor och övergrepp suddas ut.

Ett tydligt exempel på detta ser vi i SVT:s dokumentär Försvinn eller dö, där extrema israeliska bosättare framställs som spegelbilder av extrema palestinska motståndsmän.

Tänk er en dokumentär om konflikten mellan Sydafrikas apartheid-regim och rörelsen mot apartheid. Tänk er att den helt skulle utlämna ordet apartheid och utmåla båda parter som likvärdiga, där statligt beväpnade miliser och våldsamma delar av anti-apartheidrörelsen beskrivs som två sidor av samma mynt för att de målar upp den andra parten som ond, och för att de använder våld för att nå sina mål. Det låter absurt, eller hur? Man kan ju inte likna en förtryckt befolkning under apartheid, inte ens då de gör uppror, med förtryckare som har makten att upprätthålla en systematisk rasåtskillnadspolitik. Det vore att skapa en falsk balans mellan två fundamentalt olika sidor, där den ena parten fråntas grundläggande rättigheter.

En dokumentär om Sydafrika på 80-talet som inte skulle problematisera eller ens nämna ordet apartheid skulle aldrig anses balanserad.

Ändå är det precis detta som SVT gör i sin dokumentär om ”de extrema rösterna” på båda sidor.

Centrism-bias

Det finns en felaktig uppfattning, en magkänsla, att mitten automatiskt skulle vara närmast sanningen, med uttryck som "sanningen ligger någonstans i mitten”. Här är journalismens, såväl som forskningens, uppdrag glasklart: att opartiskt söka sanningen.

Fakta i det här fallet är att Israel har funnits skyldig till rasdiskriminering och apartheid i ett yttrande av världens högsta domstol, att Israel har ålagts att lämna de ockuperade palestinska områdena, och att det finns en stark juridiskt fastställd misstanke om att det pågår ett folkmord. En dokumentär om Sydafrika på 80-talet som inte skulle problematisera eller ens nämna ordet apartheid skulle aldrig anses balanserad. Men i fråga om Israel och Palestina är detta ofta hur rapporteringen ser ut, när grundläggande kontext om Israels ockupation av Palestina utelämnas.

Denna typ av partiskhet, där man avfärdar perspektiv som avviker från normen till förmån för en upplevd neutral, förnuftig, sanningsenlig mitt, kallas i medieforskningen centrism bias. Centrism-bias innebär att man antar att sanningen ligger just “någonstans i mitten”, mellan två ytterligheter.

Detta perspektiv bottnar ofta i en sund känsla av att vilja höra fler perspektiv och av att söka kompromisser. Men när perspektivet inte relateras till sanningen, till den maktbalans som faktiskt råder, till fakta om reella brott, blir effekten att systematiskt förtryck trivialiseras och motstånd delegitimeras. Att anta detta perspektiv kan vara både en tankefälla och en politisk strategi för status quo, men effekten blir densamma.

Konsekvent partisk rapportering

Eftersom både pro-palestinier och pro-israeler har kritiserat medierapporteringen, har det även lett till att många dragit slutsatsen att rapporteringen nog därför är ganska balanserad. Att ta en mellanposition mellan upplevda ytterligheter är ett sätt att undvika konflikt, och själv framstå som balanserad och kompromissinriktad. Att vara den vuxne på skolgården.

Men att per definition anta att mobbare och mobboffer alltid är lika goda kålsupare kommer aldrig att vara en metod som får mobbing att upphöra. Det finns konkreta belägg för att medierapporteringen om konflikten mellan Israel och Palestina faktiskt är partisk – till Israels fördel.

Studier på reellt existerande mediebias har tydligt visat att rapporteringen i större västerländska medier, i bland annat USA och Storbritannien, konsekvent är partisk till Israels fördel. Israeliska röster får större utrymme och legitimitet, medan palestinska röster marginaliseras. Studier från bland annat Columbia University och MIT visar att amerikansk nyhetsrapportering systematiskt förvrängt konflikten, där Israel ofta skildras som den mer legitima aktören, medan palestinska perspektiv marginaliseras eller framställs som irrationella. Liknande tendenser återfinns i brittisk media enligt en BBC-rapport och i svensk media, som Ellens kvantitativa analys av Dagens Nyheter och Dagens ETC:s AI-analys av ett större antal svenska medier visat. Det tycks exempelvis krävas tolv dödade palestinier för att generera lika många omnämnanden som en dödad israel, och där värdeladdade ord som ”blodig”, ”brutal” och ”massaker” används i mycket högre utsträckning för att beskriva israeliska dödsfall jämfört med palestinska.

Medier måste se igenom falska balanser

För att vi ska kunna ha en ärlig och verklighetsförankrad debatt måste medierna reflektera den verkliga asymmetrin i konflikten och undvika falsk balans.

Att på detta sätt legitimera förtryck under täckmanteln av balans skadar inte bara journalistiken, utan förlänger konflikter och polariserar samhällen.

Det är därför avgörande att våra medier – men också vi som samhällsmedborgare – förmår se igenom falska balanser och erkänna de verkliga maktstrukturer som präglar Israel-Palestinakonflikten.