Den danska Rwandamodellen löser inte EU:s migrationsutmaningar

Jag tror det var svenske Gunnar Myrdal, gift med Alva Myrdal, båda nobelpristagare, som uppfann utvecklingsbiståndet – och som på äldre dar förlorade sina illusioner och i stället rekommenderade nödhjälp som det viktigaste.

Kritiken mot det ursprungliga utvecklingsbiståndet var välgrundad. Jag har själv vid flera tillfällen besökt välmenande men tveksamma projekt, som nu har ersatts av enklare åtgärder i form av tillgång till rent vatten, studentexamen, beskattning och så vidare.

Även insatser för att få utvecklingsländer att öppna sina gränser för andra länders produkter – och inte minst: begränsa den destruktiva korruptionen. För som den kinesiska delegaten till Världsbankens årsmöte 2004 sa: ”Länder är inte korrupta för att de är fattiga. De är fattiga för att de är korrupta.”

En flykting i Danmark kostar 50 i utvecklingsländer

Som bistånds- och utvecklingsministerminister från 2004 till 2005 hade jag alltid en bok med korruptionsstatistik på mitt skrivbord så att jag kunde fråga besökande ministrar varför det tar 200 eller fler dagar att starta ett företag i hans eller hennes land, när det bara tar en bråkdel av den tiden här i Danmark.

Jag var minister för utvecklingssamarbete samtidigt som jag var integrationsminister. Det var en idealisk kombination, eftersom jag var ansvarig för både hjälp till flyktingar i Danmark och hjälp till flyktingar i utvecklingsländer.

Flyktingarna i Danmark och EU har det långt bättre än flyktingarna i utvecklingsländerna, av vilka det finns oändligt mycket fler. Ändå lägger vi så mycket pengar på flyktingar i Danmark att vi skulle kunna hjälpa 50 i utvecklingsländer för den summa som det kostar att hjälpa en enda i Danmark.

Absurda prioriteringar i rika länder

Jag lyfte frågan och fick till en debatt om den i EU:s ministerråd för bistånds och utvecklingsministrar (utveckling) och i rådet för justitie- och integrationsministrarna (rättsliga frågor och integration) under det nederländska ordförandeskapet, som tittade på frågan med stort intresse.

Jag åkte till Genève och diskuterade det med FN:s flyktingkommissarie Ruud Lubbers. Vi talade om mottagningscentrum i Afrika och var helt överens om det absurda i de rika ländernas prioriteringar, som ju beror på att flyktingkonventionen inte ger flyktingar i tredje land samma hjälp som flyktingar som kan skaffa sig en biljett från en människosmugglare och ta sig till de rika länderna.

Den absurditeten är fortsatt lika närvarande och galen, utan att den leder till handling och än mindre till att flyktingkonventionen ändras. Vi är fångar i den humanitet som vi förpliktigade oss till efter andra världskriget – utan att veta om den globalisering som skulle följa.

Två problem med Rwandamodellen

Rwandaplanen, som stöds av en bred majoritet i det danska folketinget, motiveras bland annat av denna absurditet. Avsikten är att undergräva människohandlarnas affär och förhindra hundratals drunkningar i Medelhavet. Men det finns två problem.

Det ena är att utsikterna att skickas till Rwanda kanske inte hindrar alla från att pröva lyckan som illegal invandrare. Med klimatkriser, islamistisk terror och en fördubbling av Afrikas befolkning till 2050 i åtanke kan antalet som likväl prövar lyckan bara gå en väg: uppåt. Men det är naturligtvis bättre än ingenting.

Det andra är att besparingar på flyktingmottagandet i Danmark inte synbart leder till ökat bistånd till flyktingar i närliggande områden. Dels på grund av Finansdepartementets sätt att beräkna utvecklings- och flyktingbiståndet, dels för att de som skickas till Rwanda tveklöst kommer att uppvägas med andra objudna migranter.

Detta alldeles bortsett från kostnaderna som det innebär att skicka människor till Rwanda och kostnaderna för uppehälle, som Rwanda förstås kommer ta betalt för.

EU måste steppa upp

Därmed inte sagt att jag argumenterar emot Rwandamodellen. I grunden är det rätt att motverka och förebygga flyktingströmmar till Danmark. Vi måste bara inse att EU kommer att behöva kontrollera gränsövergångar, kuster och flygplatser i en omfattning som vi inte har sett tidigare. Det är också det enda sättet som vi kan upprätthålla de öppna gränserna mellan EU-länderna (Schengenländerna) och undvika de dumma, kostsamma och meningslösa gränsstängningar som infördes efter flyktingkrisen 2015 och under coronakrisen 2020.

Gränsstängningar är tyvärr lika populära som de är dumma. Men om de ska kunna undvikas måste EU steppa upp när det gäller de yttre gränserna.

Det handlar om framtidens största europeiska samhällsproblem, som inte kommer att försvinna utan modiga åtgärder i de enskilda länderna och gemensamma åtgärder i Europeiska unionen. Ett samhällsproblem som har potential att försvaga sammanhållningen, både i EU och i enskilda länder.