Martin Melin överväger framtid i Bryssel: ”Om jag kandiderar, då går jag all in”

Martin Melin är polisen som blev känd för svenska folket redan för 26 år sedan när han vann första säsongen av Robinson. 

Men det senaste halvåret har rubrikerna handlat om något annat, och i stället för gripanden och patrullering har Martin Melin lagt mer tid än någonsin på pappersarbete och uppdraget som riksdagsledamot.

– Det har definitivt inte bara varit att kliva in och sätta sig på en stol, hålla med och trycka på den knapp som partiet tycker – absolut inte, säger Martin Melin till Altinget.

I förra årets val var han Liberalernas tiondenamn på listan i Stockholm. 409 personröster i länet och 289 i kommunen räckte inte för att han skulle kryssa sig förbi namn som Romina Pourmokhtari, Karin Karlsbro eller partiledaren Johan Pehrson. Det är i stället partikollegan Joar Forssells föräldraledighet som Martin Melin har att tacka för det senaste halvåret som ledamot.

Den nya vardagen har varit utmanande, berättar Melin, men också ”otroligt intellektuellt stimulerande”. 

Det är sjukt, fan vad kul det är att plugga.

– Jag gillar det här, att sätta mig in i och grotta ner mig i saker, ha diskussioner och gå på djupet i alla möjliga ämnen.

I hans vanliga arbete som polis finns inte samma möjligheter. Där är det mer ”hands on”, som Martin Melin uttrycker det.

– Helt plötsligt har jag blivit sugen på att plugga. Det är sjukt, fan vad kul det är att plugga. 

Höll en låg profil

Efter de första två veckorna som riksdagsledamot kände Martin Melin att han började få koll på läget. Två månader senare var han till och med varm i kläderna.

Visst kan man som politiker säga ”tack för frågan, en väldigt viktig och intressant fråga, det här ska vi utreda”. Men jag vill inte vara den sorten.

– Jag höll en låg profil i början, för att känna in utskottet. Det är ju positioneringar som pågår i hela riksdagshuset, mellan partierna. Även mellan regeringspartierna.

Något han har lagt märke till är att politiker gillar att höra sig själva prata.

– När de ställer frågor så är det sällan bara en fråga. Helst ska de hålla ett anförande på fem minuter om vad de själva tycker, sedan kommer själva frågan. Det kan jag tycka är lite tidskrävande.

Debattdebut

Det var inte bara rollen som riksdagsledamot som Martin Melin fick ta över från Joar Forssell, även uppdraget som utrikespolitisk talesperson i en omvälvande tid för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. För att sätta sig in i ämnesområdet läste han böcker, träffade folk och lyssnade på poddar.

Första anförandet som ny talesperson höll han strax före jul, under en biståndsdebatt i kammaren. 

– Jag tittade igenom två debatter innan för att se vilken nivå språket låg på, sedan satte jag mig för att skriva.

Med tre böcker bakom sig – boken ”Coola pappor” och två spänningsromaner i polismiljö – är skrivandet inte främmande för Martin Melin. Men efter maktskiftet och Liberalernas inträde i regeringen ekade riksdagskansliet tomt.

– Vi hade i princip inga tjänstemän, det fanns ingen att bolla med, så jag var själv. Det var bara att hålla tummarna och gå upp i talarstolen och köra.

Det var lite nervöst, medger han, men det gick bra och insatsen föll i god jord.

I en senare debatt skulle hans uttalande om Turkiet inte tas emot lika väl. Han backade senare från påståendet om att landet skulle vara en demokrati i en intervju med Expressen, och kallade i stället Turkiet en hybridregim.

Måste kunna erkänna sina fel

Fler politiker borde kunna erkänna när de har haft fel, tycker Martin Melin, särskilt när ens genomförda förslag inte har lett till någon förbättring. Han tar regeringens förslag om visitationszoner som ett exempel.

– Det kommer kanske att fungera jättebra, att alla går vidare och att ingen ens minns att vi diskuterade huruvida vi skulle ha det eller inte. Men det kan också bli så att det inte alls fungerar, att det inte får någon träff och att folk blir mer misstänksamma mot Polisen.

– Då måste man kunna backa och säga att det här inte var något bra förslag, vi tar bort det här.

Martin Melin tror också att hans kändisskap har lett till ett ökat fokus från medier, och att han kan ha granskats på ett annat sätt än andra riksdagsledamöter.

– Det är ju bara att titta på när jag kom in i riksdagen, då var det ”flash” på det. Det var det inte när Håkan Svenneling från Vänsterpartiet kom in.

Som riksdagsledamot har han också haft sitt parti att tänka på.

– Säger jag någonting som får en journalist att rynka på pannan så får Johan Pehrson ett telefonsamtal och frågor om det, ”jaha, ni tycker så?”. Det är ett ganska tungt lass att dra, säger Martin Melin.

Behövs mer ödmjukhet

I plenisalen har nervositeten inte legat i själva anförandena i sig. Oron har i stället handlat om repliksvaren.

– Nio av tio gånger har det gått bra. Visst kan man som politiker säga ”tack för frågan, en väldigt viktig och intressant fråga, det här ska vi utreda”. Men jag vill inte vara den sorten. Jag har alltid försökt vara så rak som möjligt. Vet jag inte svaret, då har jag sagt det. En eller ett par sådana svar har det blivit.

Men Martin Melin tycker inte heller att det är ett svaghetstecken att säga att man får återkomma. Fler politiker borde vara ärliga när de inte har svaret.

– Lite mer ödmjukhet tycker jag att man kan ha.

Vill tillbaka

Halvåret i riksdagen har gett mersmak. Martin Melin vill tillbaka.

– Jag skulle kliva in här igen på måndag om någon bad mig. Det finns ju flerbarnstillägg. Joar Forssell som var pappaledig borde kanske titta lite på det där tillägget och prata med sin fru.

Ställer du upp i nästa val då?

– Redan från början hade jag 2026 som mitt mål. Att jag har fått prova på det här i ett halvår ser jag som en bonus.

Martin Melin har ställt upp i de två senaste riksdagsvalen och är också aktiv lokalt i Stockholm. Han är medveten om att riksdagslistan i Stockholm är trång, med många ministrar och skickliga politiker, men ser en öppning till en ordinarie plats efter nästa val.

– Jag tror att jag har en hyfsad chans – om det blir en borgerlig regering eller om vi får runt 6–7 procent. Det är de möjligheterna jag har för att komma in.

Han utesluter inte heller en karriär i Bryssel, med val till Europaparlamentet ett drygt år bort. Men ännu har han inte bestämt sig för om han ska kandidera, med ”en hel familj att tänka på”.

– Om jag väl kandiderar, då går jag all in. Sedan är jag superödmjuk inför att det kan bli svårt, men man måste ju kandidera. Det är som att köpa en trisslott, man vinner inte om man inte köper en lott.