Äntligen dags för kostnadseffektiv trafikplanering

Tidöregeringen har ju knappast rosats för sin klimatpolitik. Därför är det glädjande att samma regering nu gett Trafikverket i uppdrag att se över hur staten kan bidra ekonomiskt till så kallade steg 1- och 2-åtgärder enligt fyrstegsprincipen.

Det är en förändring som Gröna Mobilister pläderat för i många år.

Fyrstegsprincipen har funnits med i svensk trafikpolitik i åtminstone 25 år och innebär, i korthet, att man noga ska pröva alla åtgärder i infrastrukturen utifrån en given ordning: om behovet går att lösa på helt andra sätt än med ny infrastruktur (steg 1), om det går bra med begränsade åtgärder (steg 2) eller om de kräver mer omfattande förändringar i befintligt system (steg 3). Först när dessa möjligheter är uttömda kommer man till den nybyggnad (steg 4) där de flesta åtgärder idag börjar planeras.

Samhällsvinsterna är uppenbara 

Som synes är det en vettig ordning för den kostnadsmedvetne. Eftersom ny infrastruktur dels belastar miljön, dels leder till mer trafik, så kallad trafikinduktion, minskar även prövningarna för klimat, biodiversitet, luftkvalitet och buller ju fler lösningar som kan skapas i fyrstegsprincipens nedre steg. I tätorter, där kanske 1 400 svenska liv förkortas varje år till följd av luftföroreningar, är både möjligheterna och samhällsvinsterna särskilt uppenbara.

Vi kan bara applådera och hoppas att Trafikverket tar sig an uppdraget på ett förståndigt sätt.

Så långt är alla överens. Problemet är att trafikplaneringen ytterst sällan tar hänsyn till vad fyrstegsprincipens nedre steg har att erbjuda. Går det att minska trafikbehoven genom en smartare samhällsplanering? Eller genom ändrade skatter och avgifter? Går det att justera hållplatser och tidtabeller för att förbättra kollektivtrafiken?

Med klokt sammansatta paket av åtgärder skulle man kunna nå goda resultat snabbt och billigt. Men det sker sällan, och ett viktigt skäl är att Trafikverket inte beviljar kommunerna statlig medfinansiering till steg 1- och 2-åtgärder. Det är nu detta som regeringen tycks vilja råda bot på.

Vi kan bara applådera och hoppas att Trafikverket tar sig an uppdraget på ett förståndigt sätt.

Uppmärksammat frågan i flera år

Gröna Mobilister har uppmärksammat frågan i flera år. Det har vi inte varit ensamma om. Riksrevisionen har sagt samma sak, likaså en lång rad statliga myndigheter, kommuner och forskningsinstitut. För att underlätta lade vi redan 2021 konkreta förslag till ändringar i befintliga förordningar. 

Förslaget innebär ändrade lydelser i fyra av de mest centrala förordningarna:

• Trafikverkets myndighetsinstruktion (SFS 2010:185) behöver modifieras så att i dess portalparagraf betonas att fyrstegsprincipen ska tillämpas och att medfinansiering är möjlig för alla åtgärder som är lämpliga.
• Förordningarna om nationell plan för infrastruktur (SFS 2009:236) och om länsvisa infrastrukturplaner (SFS 1997:263) behöver modifieras så att möjliga åtgärder enligt steg 1 och 2 uttryckligen kan få statlig medfinansiering.
• Förordningen om statlig medfinansiering av kollektivtrafik (SFS 2009:237) behöver flytta sitt fokus från enbart tekniska lösningar till systemlösningar som bidrar till en mer funktionell kollektivtrafik, vilket direkt bidrar till bättre steg 1- och 2-lösningar.

Vi har alltså färdiga förslag till nya förordningstexter, men påstår inte att jobbet därmed är gjort. Kloka jurister och andra måste naturligtvis se till att de fungerar ur en rad andra aspekter. Men vi har identifierat de problem som nu regeringen äntligen väljer att uppmärksamma.

Kommer då inte medfinansieringen av steg 1- och 2-åtgärder att kräva djupa tag i statens kassakista? Lite, men inte mycket, och det är ändå småpengar jämfört med de pengar som går att spara på att slippa de betydligt dyrare steg 3- och 4-lösningarna.

Trots en budget på nästan 1 000 miljarder över tolv år lider svensk infrastruktur av konstant penningbrist. Varje slant som kan sparas genom kloka åtgärdsval kan spenderas på eftersatta områden som underhåll av befintliga järnvägar och vägar, inte minst på landsbygden.