”Digitalisering” är inte digitalisering om bara en mindre grupp människor styr

Digitaliseringslobbyn. På vems villkor digitaliseras vården är ny rapport utgiven av Arena Idé. Rapporten som är sprungen ur en akademisk uppsats behandlar digitaliseringen i den svenska vården och som läsare blir man djupt tacksam över att få ta del av ett av de sällsynta tillfällen då frågan behandlas på ett seriöst sätt.

Författaren Katti Björklund, journalist med gedigen bakgrund från 1177 och dess föregångare, redovisar på ett välbelagt sätt hur en rapport från McKinsey om värdet av digital teknik i den svenska vården fått ett enormt genomslag. Politiker, myndigheter och journalister har angett och citerat rapporten som belägg för att det finns mycket stora besparingar att göra i vården eller som McKinsey-rapporten själv formulerar det: Digitalisering kan medföra en bruttobesparing på 25 procent över 10 år.

Vem skulle inte vilja tro på detta angenäma budskap, särskilt som det ligger i linje med it-företagens ormoljeförsäljning där digitalisering framställts som lösning på i stort sett alla problem? När regeringen och SKR la fram strategin för digitalisering av vården, Vision e-hälsa 2025, visar det sig att rapportens lockelse även drabbat dessa parter och att löftena gjorts om till sanningar även i detta centrala dokument som ska styra vård-it för en lång tid framöver.

Luftslott utan underlag

Tråkigt nog visar Björklund på ett övertygande sätt hur McKinsey-rapporten är ytterligare ett luftslott där källhänvisningar för de djärva antagandena i huvudsak saknas och de som letat efter underlag till rapporten gått lottlösa från uppgiften. I stället säger rapportens författar att man utgått från ”över 100 intervjuer och diskussioner med olika aktörer inom e-hälsans ekosystem i Sverige”. Jag skulle nog snarare vilja säga att man varit ute och pratat runt i e-hälsans eko-kammare.

Hur man än vrider och vänder på frågan så är det mycket svårt att förstå hur en besparing skulle kunna uppnås genom att patientens integritet utplånas.

Trots de svaga eller obefintliga källorna räds inte lobbyföretaget att driva mycket kategoriska teser som att sammanhållna journalsystem och förenklad delning av patientuppgifter skulle utgöra den största besparingen. Hur man än vrider och vänder på frågan så är det mycket svårt att förstå hur en besparing skulle kunna uppnås genom att patientens integritet utplånas.

Personuppgifter ges till Google och Microsoft

Redan i dag ges alldeles för vid åtkomst till patientuppgifter och IMY:s granskningar visar att vårdpersonal kan ha tillgång till vårddokumentation för tiotusentals patienter som de inte har någon vårdkontakt med. Hur ännu öppnare vårdinformationssystem utan behörighetsgränser skulle gynna patienter eller vårdgivarens ekonomi är mycket svårt att förstå.

Av en händelse skulle däremot en förändrad lagstiftning i den riktning som föreslås gynna de stora multinationella informationsmäklarna Google, Amazon och Microsoft men även vårdsystemsleverantörer. Dessa aktörer får då kontroll över den råvara som av många bedöms som den mest värdefulla: personuppgifter som kan ge stöd till deras algoritmer.

Den överoptimistiska digiratin lever gott

Arena Idés rapport rekommenderar jag starkt. För mig blev den ytterligare ett förtydligande av den växande konflikt som finns inom arbetet med att använda digitala lösningar inom den svenska välfärden. En grov uppdelning skulle kunna vara en konflikt mellan en tidigare oemotsagd överoptimistisk digirati som levt gott i många år och en växande skara verklighetsförankrade aktörer som i sig är positiva till digital utveckling men som också har realistiska förväntningar på vad som är realiserbart.

Kännetecknande för digiratin är inte att man har överlägsna kunskaper inom digitalisering utan att man har ett starkt gemensamt narrativ. Narrativet består av flera grundelement men innehåller förutom övertron på vilka frågor som digitalisering utgör svaret på också en stark intressesammanblandning.

I denna berättelse finns ingen intressekonflikt mellan kund och leverantör utan en stark förkärlek för att skapa organisationer och nätverk där intresset sägs vara gemensamt trots att de offentliga tjänstemännen faktiskt borde vakta sitt agerande ur jävssynpunkt, ur sekretessynpunkt och ur verksamhetssynpunkt. Gemensamma framträdanden med starka affärsintressen är legio och får ingen att lyfta ett ögonbryn.

Beskriver sig som i opposition

Man beskriver också en kontrafaktisk historia där digitaliseringsförespråkare framställs som om de vore i opposition trots att den offentliga digitaliseringen varit överöst med pengar och intresse från offentliga makthavare på alla nivåer.

Makthavarna i denna krets har för vana att inte vidkänna sin egen makt utan i stället göra peppiga formuleringar riktade till någon annan. Och inte ens de få akademiker som anslutit till det aktivistiska spåret ifrågasätter rörelsens axiom som att alla digitala lösningar leder till effektivisering. Det behöver knappast sägas att andelen yrkesmänniskor i digiratin, det vill säga de läkare, lärare, sjuksköterskor och hemtjänstpersonal som rent konkret är utsatta för digitaliseringsexperimenten, är mycket låg.

Okritiska digitaliseringsivrare

Trots att detta börjar kännas som ett mycket passerat förhållningssätt lever digiratin fortfarande kvar. Låt mig ge några färska illustrationer.

I Dagens samhälle från 5 maj får Patrik Sundström, chief digital officer (!) på SKR, reagera på Björklunds och Arena Idés rapport. Han säger sig inte över huvud taget förstå rapportens analys av Vision e-hälsa 2025:s koppling till McKinsey-rapporten. Han pekar dock inte på ett enda annat underlag som skulle kunna granskas som inriktande för digitaliseringen av vården, inte heller finns en kunskapsbank med sådana rapporter på SKR:s hemsida.

Sundström ser ingen konflikt i att vårdens digitalisering gynnar näringslivet. Detta är ganska smart formulerat eftersom han då pekar på näringslivets roll som it-leverantörer – inte den påverkan som nu sker från privat håll för att använda patientuppgifter för sina egna syften.

Lagarna mest till besvär

En annan mycket framträdande representant för de okritiska digitaliseringsivrarna är Daniel Forslund. Han har varit chefsstrateg på Vinnova och där deltagit i att fördela skattemedel till olika digitala projekt, samt regionsråd i Stockholm med ansvar för bland annat digitaliseringsfrågor samt ordförande i SKR:s beredning för digitalisering.

Klockrent en av landets främsta makthavare i den offentliga digitaliseringen innan han smidigt bytte plats till den privata sektorn och blev utvecklingschef hos Vårdföretagarna.

Klockrent en av landets främsta makthavare i den offentliga digitaliseringen innan han smidigt bytte plats till den privata sektorn och blev utvecklingschef hos Vårdföretagarna. Trots att Daniel Forslund haft en mycket inflytelserik roll i många år så hävdar han i en temabilaga från Dagens samhälle april-maj 2022 att det är tre saker som sinkat digitaliseringen i vården: bristande ledarskap, undermålig finansiering och svårigheter med informationssäkerhet. Det känns märkligt att någon med kanske det främsta ansvaret för ledarskapet väljer att helt bortse från sin egen roll och det är inte heller övertygande när han hävdar att bankerna skulle ha satsat så mycket mer ekonomiskt på digitalisering än den offentliga sektorn.

Båda ståndpunkterna liksom det ytterst märkliga resonemanget om informationssäkerhet fyller på digiratins berättelse om digitalisering där ansvaret alltid ligger någon annanstans, pengarna aldrig är tillräckliga och säkerhet och lagar är mest till besvär.

Microsoftsponsrat ”upprop”

Det sista exemplet har dykt upp i min mailbox flera gånger de senaste veckorna. Det handlar om ett initiativ, #Bättre delat, lanserat på LinkedIn och presenterat bland annat vid ett lunchseminarium som Microsoft bjöd in till på Kvalitetsmässan i Göteborg häromveckan, med bland andra civilminister Ida Karkiainen och diverse kommun-, social och förvaltningschefer. Initiativet är grundat av digitaliseringsministerns statssekreterares fru Louise Callenberg och PA Consulting Group AB, med sponsring från Microsoft.

Den som vill reda ut sambandet mellan privata och offentliga aktörer som samverkar via GovTech Sweden får nog bereda sig på att rita upp ett ordentligt sociogram. Det aktuella initiativet som något försåtligt framställs som någon slags gemensamt upprop är egentligen bara en programskrift undertecknad av Microsoft plus tidigare nämnda departementet närstående företag. Som vanligt är det en ”resa” som ska genomföras med följande ambition: ”1) möjliggörande juridik och modig politik, 2) likvärdig informationsdriven välfärd är en demokratisk fråga och 3) teknikrädsla behöver bytas mot robust riskhantering med verksamheten och invånarens behov i fokus. Vad kostar det inte i mänskligt lidande, orättvisa och liv att låta bli?”

Ifrågasättande beskrivs som ”teknikrädsla”

Exakt vad som ska göras går inte att uttyda och då inte bara på grund av den kärlekslösa språkbehandlingen, men ett uttryck som ”möjliggörande juridik” är både välbekant och illavarslande. Det handlar med stor sannolikhet att försöka att ytterligare underminera sekretess och integritet.

Metoden är genomgående att hävda att det är en risk för patientsäkerheten om inte alla har tillgång till all information, det vill säga även de som inte är i närheten av patienten. Därav att risk för liv antyds samt att de som kanske ställer sig aningen frågande till dagens form av digitalisering är ”teknikrädda”. Man kan ju tycka att det är litet av en omväg att skapa den här ”resan” om man redan har direktkontakt med ansvarig minister, som är känd för att ställa upp när Microsoft kallar.

Det finns inte bara en digitalisering

Digitalisering är en viktig samhällsfråga, alltför viktig för att domineras av digirati. Katti Björklunds rapport är ett ljus i mörkret där en realistisk hållning till digitaliseringens möjligheter och behovet av styrning är ledmotiv. Tyvärr kommer realismen att utsättas för kraftig moteld inte minst från företag som Microsoft, som är trängt av molnproblemen och ett SKR som gått in i en skymningsfas.

För att komma vidare måste det ”vi” som är populärt att använda i digitaliseringssammanhang ändras så att det inte bara omfattar dagens digirati. Medarbetare, medborgare och medvetna politiker måste agera och visa att det inte bara finns en digitalisering utan att vi kan välja hur vi ska använda digitaliseringens möjligheter så att de gynnar medborgarnas många olika intressen.