Skippa den lilla sjöjungfrun och gå till läkarmottagningen i stället

Det är alltid lika spännande att besöka vårdcentraler utomlands. Vi jobbar så lika, men ändå är allt annorlunda. Jag vet inte om andra professioner tycker om att besöka sina motsvarigheter i andra länder, men personligen tycker jag att inga museer eller turistattraktioner i världen kan mäta sig med nöjet att besöka den lokala sjukvården.

För någon månad sedan var jag tillsammans med mina kolleger i Distriktsläkarföreningen i Danmark. Här fungerar primärvården helt annorlunda än hemma. Mottagningarna är små med ett par läkare och några sjuksköterskor. Läkarna äger och driver mottagningarna själva och jobbar ofta på samma ställe i årtionden. Det ger patienterna god kontinuitet. När läkaren ska gå i pension säljer han eller hon sin patientlista till en yngre kollega. Det gäller att sköta om sina patienter väl, för ingen vill köpa en lista som är dåligt skött. Så blir det också ekonomiskt lönsamt att ta väl hand om sina patienter.

Samtidigt jobbar man av ekonomiska skäl i 15 minuters moduler, eftersom ersättning per besök är en stor del av inkomsten. Hinner man inte med, får patienten boka en ny tid. Varje läkare träffar därför fler partier per dag än i Sverige, men jobbar inte ihjäl sig ändå. Alla mottagningar stänger kl 16, så man tar inte emot några besök efter klockan 15. Kvällsmottagningar finns inte – är det så bråttom att man inte kan vänta till nästa dag är det inte primärvård, resonerar danska beslutsfattare.

Ingen fri etablering

Det är mycket som imponerar. Ur patienternas synvinkel den goda tillgängligheten och fantastiska kontinuiteten. Man har inte fri etablering, utan regionen avgör var det finns utrymme att etablera en ny läkare, vilket gör att det blir en bättre geografisk spridning än hos oss. Det går inte att bara erbjuda vård i områden där alla redan är friska.

Kvällsmottagningar finns inte – är det så bråttom att man inte kan vänta till nästa dag är det inte primärvård

Från läkarsynvinkel imponerar autonomin och de korta beslutsvägarna, liksom möjligheten till reellt inflytande över uppdraget och ersättningarna, vilka förhandlas direkt med läkarna via fackföreningen PLO (Praktiserende Lægers Organisation).

I Danmark kan läkare stänga sin lista för nylistning när det blir för många patienter. Möjligheten att säga stopp när listan är full är något som gjorde oss svenskar gröna av avund. De danska läkarna kunde inte alls förstå hur vi kan acceptera att arbeta i ett system där våra regioner tvingar oss ta emot fler än vi klarar av att ta hand om.

Vad svarar man på det?

Fortbildningen verkar också fungera avsevärt bättre än hemma. I Sverige sjunker antalet fortbildningsdagar och allra minst fortbildning får allmänläkarna. I Danmark får alla 10 dagar, där man får ersättning för både kurskostnad och inkomstbortfall från en fond hos läkarföreningen. Pengarna i fonden förhandlar läkarna till sig i samband med att man skriver avtal om ersättningar och uppdrag. Att själv ha rådighet över fortbildningen känns som en dröm. Hos oss är fortbildning det första regionerna sparar på när ekonomin blir tuff.

Storskalighet inte svaret på god och nära vård

Finns det då inget dåligt med dansk primärvård? Jo, fokuset på det ekonomiska. Allmänläkarna tvingas ta många korta besök, ibland kanske onödiga sådana, för att gå runt. Dessutom måste unga läkare lägga stora belopp på att köpa en praktik från en kollega som går i pension. I Köpenhamnsområdet kan det handla om flera miljoner kronor.

Men dessa brister till trots önskar jag det var fler som skippade den lilla sjöjungfrun och i stället besökte en läkarmottagning. Storskalighet är klart övervärderat i Sverige. Våra stora vårdcentraler har så många olika personalkategorier att det är svårt att förstå vad alla gör. Det är inte svaret på hur vi skapar god och nära vård.