”Hur blir det egentligen med... miljön?”

– Alltså valet. Hur blir det egentligen med... miljön?

Jag får frågan från en bekant vid ett småländskt sommarkalas. Sjön ligger spegelblank, klockan är mycket och han är aningens för berusad för en meningsfull diskussion. Men det är inget fel på frågan från den småländska industriföretagaren: Hur blir det egentligen med miljön?

Det är ingen stor överdrift att påstå att miljö- och klimatfrågorna i valrörelsen är avgränsade till att handla om svenskarnas höga el-, diesel- och bensinräkningar. De politiska partiernas vilja att hitta förslag som värnar väljarnas plånböcker är stor, så stor att nationalekonomen Lars Calmfors anklagar Moderaterna och Socialdemokraterna för ”elpopulism”.

Oavsett vad man tycker om elstöd och fossila subventioner, så är allt inte el och bensin. Frågan är bara vad partierna tänkt sig med allt det där andra som ryms inom begreppet miljöpolitik? Att veta vad partierna vill inom miljö-, klimat- och energiområdet om de själva får bestämma är så klart inte jättesvårt att lista ut, men nu är det inget parti som kommer att hamna i den gyllene Tage Erlander-sitsen med mer än 50 procent av rösterna.

Vad slåss de för och vad offrar de?

Därför är det extra olyckligt att miljöfrågorna är såpass i skymundan i valdebatten, att det är svårt att ana i vilka miljöpolitiska strider partierna kommer slåss som om livet stod på spel och vilka punkter i partiprogrammet de snabbt offrar i byteshandeln vid förhandlingsbordet.

För det saknas inte konfliktlinjer i miljöpolitiken inom de två blocken. Moderaterna och Sverigedemokraterna kan tyckas eniga om mycket, men den neddragning på tolv miljarder av anslagen till klimatåtgärder som SD vill se är inte liten. Dessutom vill SD stryka nästan 33 miljarder av biståndet. Det skulle totalt sett bli många miljarder till miljöåtgärder som försvinner och frågan är om det verkligen är sådana summor som Moderaterna kan tänka sig att spara in, trots partiets vurm för en effektivare miljöpolitik?

Hur hårt KD har tänkt sig slåss för biståndet beror helt på vilken KD-politiker man råkar lyssna på, men partiledaren Ebba Busch vaga svar i en intervju i veckan lär inte ha lugnat nerverna på någon i biståndsvärlden. En följdfråga är dessutom vilka delar av biståndet som partierna anser som viktigare än andra, inte heller SD har ju tänkt att stryka allt.

Partiledare med vag miljöprofil

Liberalerna tror visserligen på kärnkraften, men stora delar av partiets miljöpolitik ligger närmare det vänstra blocket. Men det är sällan de miljöpolitiska talespersonerna som drar upp linjerna i regeringsförhandlingarna och L-ledaren Johan Pehrsons miljöprofil kan väl, snällt uttryckt, beskrivas som vag.

För vänsterblocket så är det bara tre år sedan januariavtalet, ett avtal som tre av fyra stod bakom. Då var skogen den stora striden mellan Centerpartiet och Miljöpartiet. Det lär den sannolikt bli igen, på ett eller annat vis. C och MP är de partier som talar mest om miljö och klimat, de är följaktligen också tydliga i sina prioriteringar.

Socialdemokraterna däremot – rusiga av kärlek till gruvor och av att slippa regera med Miljöpartiet – är ständigt tydliga med att klimatet är en av de högst prioriterade frågorna, men desto mer otydliga med hur prioriteringen ska gå till.

Stridslystet parti – men slåss för vad?

Och så Vänsterpartiet, där det runnit en del vatten under klimatbroarna sedan Jonas Sjöstedt lämnade över till Nooshi Dadgostar. Vi vet hur hon och partiledningen förhåller sig till höga el- och bensinpriser, vi vet att det är ett mer stridslystet parti i dag, men mindre om vilka övriga strider inom miljöområdet som eventuellt får Dadgostar att slipa kniven.

Så för att återgå till grundfrågan: Hur blir det egentligen med... miljön? Ja, vi får väl se.