Miljökonsult: Moderaterna har missförstått EU:s klimatpolitik

Viktiga kolsänkor 

Bakgrunden är EU:s nya LULUCF-förordning, som ålägger alla medlemsstater att varje år se till att mer koldioxid lagras in i skogen än vad som förs bort i samband med avverkningar, bränder, med mera. I EU-kommissionens förslag till strategi för ett klimatneutralt EU 2050 förklaras bakgrunden:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

LULUCF-förordningen har godkänts av den svenska regeringen i EU:s ministerråd. I Europaparlamentet röstade alla svenska ledamöter ja.

Oklar slutsats

I lagstiftningen finns ett gemensamt detaljerat regelverk för hur minimikravet på kolinlagring, den så kallade skogliga referensnivån (FRL), ska räknas fram. Det är således inte upp till varje lands regering eller parlament att hitta på egna, nationella beräkningsmodeller.

Den svenska politiken bör vara mera ambitiös och sikta inte bara på att upprätthålla dagens nivå på -50 miljoner ton, utan bör öka inlagringen ytterligare.

Magnus Nilsson
Miljökonsult

Miniminivån ska basera sig på förhållandena perioden 2000–2009. Att det finns en miniminivå innebär per definition en begränsning av de möjliga avverkningarna. Meijer och Widegren tycks ha uppfattat det som att SLU:s förslag till FRL för perioden 2021–2025, drygt -39 miljoner ton koldioxid per år (eftersom det handlar om ”negativa” utsläpp anges volymerna med minustecken), är så stram att den skulle innebära att det svenska skogsbruket måste begränsas.

Hur de kan dra denna slutsats är oklart.

Lägre krav i Sverige 

I SLU:s avrapportering anges tvärtom att vi sannolikt under hela det kommande seklet kommer att ha en årlig inlagring på ungefär nuvarande nivå, det vill säga över -50 miljoner ton. Skillnaden mellan vad EU-lagstiftningen kräver och vad vi uppnår väntas således vara elva miljoner ton koldioxid. Detta motsvarar, i grova slängar, en virkesvolym på åtta miljoner kubikmeter – så mycket skulle det årliga uttaget av virke kunna öka med en svensk FRL på -39 miljoner ton koldioxid.

Som nämnts baseras förslaget dessutom på den reella inlagringen 2000–2009. År 2005 och år 2007 inträffade stormarna Gudrun respektive Per, vilket betyder att uttaget av virke och därmed koldioxid ur skogslandskapet under en del av den aktuella perioden var extremt högt.

Hade inte stormarna inträffat skulle, så vitt jag kan förstå, förslaget ha hamnat på en bit över -40 miljoner ton. Det vill säga, jämfört med andra länder kommer kraven på kolinlagring i den svenska skogen att vara lägre än vad lagstiftningen egentligen syftar till.

Redovisningen underkändes

Meijer och Widegren kräver nu att regeringen ska följa de direktiv kring redovisningen som riksdagens miljö- och jordbruksutskotts majoritet (Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna) fastställde i februari 2019.

Hur redovisningen ska se ut avgörs dock inte av uttalanden i Sveriges riksdag, utan är reglerat i LULUCF-förordningen. Eftersom EU-kommissionens främsta uppgift är att se till att unionens lagar respekteras underkändes den redovisning som Sveriges regering lämnade i början av året. Den baserades på de direktiv som Meijer och Widegren hänvisar till.

Så vad är det Meijer och Widegren vill att regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ska göra? Skicka in ännu en redovisning som strider mot EU-lagstiftningen?

Saknas incitament 

I stället för att motverka kolinlagringen i skogen borde den av klimatskäl uppmuntras. En av Sveriges bästa möjligheter att redan på kort sikt seriöst bidra till både den europeiska och den globala klimatpolitiken är faktiskt att dämpa skogsavverkningarna så att kolinlagringen blir större än det senaste decenniets drygt -50 miljoner ton koldioxid per år.

Tyvärr saknas incitament för markägare att bidra i en sådan strävan. Medan incitamenten för att öka avverkningarna och använda mera bioenergi är väldigt kraftfulla har markägaren inget att vinna ekonomiskt på att öka sina kollager. Det här måste ändras.

Leder inte till minskade utsläpp

Att Meijer och Widegren uppenbarligen av klimatskäl önskar sig den motsatta utvecklingen, det vill säga ökade virkesuttag, måste bygga på missförstånd kring hur EU:s klimatpolitik, och i första hand utsläppshandeln, fungerar.

Hur stora utsläppen inom de sektorer som berörs av handeln blir, påverkas nämligen inte av hur mycket bioenergi eller träråvaror vi använder, utan avgörs av hur många utsläppsrätter som, antingen via gratistilldelning eller via auktionering, förs ut på marknaden. Att använda mer bioenergi inom fjärrvärme eller inom industrin, eller att bygga i trä i stället för med stål och betong (producerat inom EES), leder därför, paradoxalt nog, inte till minskade utsläpp.

Mer ambitiös

Det mesta talar för att SLU:s förslag till svensk FRL på -39 miljoner ton koldioxid per år kommer att godtas. Den svenska politiken bör dock vara mera ambitiös och sikta inte bara på att upprätthålla dagens nivå på -50 miljoner ton, utan bör öka inlagringen ytterligare. För det krävs nya styrmedel.