Söder (SD): EU:s gröna giv – ett monster under utformning

Björn Söder (SD)
Riksdagsledamot, utrikesutskottet

Många trodde kanske att EU, efter Brexits fullkomnande, skulle dra åt svångremmen till följd av de årliga brittiska budgetbortfallet på 100 miljarder kronor. Men villfarelsen blev kortvarig.

Likaså fanns det dem som hade hoppats att vi nu skulle få ett reformerat EU med mer demokrati och mindre centralism för att undvika att andra länder ska följa britternas exempel. Men nej, så blev det inte. I stället lanserar EU-kommissionens Ursula von der Leyen ett gigantiskt projekt med namnet den gröna given, som väsentligt kommer att stärka EU:s makt över medlemsländerna.

Astronomiska summor

Projektets etappmål är att till år 2030 reducera fossilutsläppen med uppemot 50 procent, samtidigt som de förnybara energikällorna och energieffektiviteten ska öka med ungefär 25 procent vardera. Kostnaden för denna första etapp väntas uppgå till astronomiska 10 000 miljarder kronor (1 000 miljarder euro). Pengarna tas dels ur EU:s egen budget, dels med hjälp av banksektorn via så kallade kreditgarantier, inklusive den Europeiska investeringsbanken.

Med den europeiska gröna given i dess nuvarande form riskerar vi att få en situation där den enda skillnaden mellan EU:s ekonomi och den forna Sovjetunionens ekonomi blir att EU har sjuårsplaner medan Sovjetunionen hade femårsplaner.

Till detta kommer, enligt EU-kommissionen, ytterligare 16 000 miljarder kronor (1 600 miljarder euro) i andra kostnader, det vill säga allt som allt 260 miljarder euro per år. Slutmålet är att få ett klimatneutralt EU senast år 2050. Eventuella projektförluster får täckas av EU självt, det vill säga EU-ländernas medborgare.

Världen bryr sig inte

Projektet, med sin mångfald av nya subventioner, marknadsingripanden och tvångslagstiftning, verkar som skräddarsytt för en massivt expanderad EU-byråkrati i och för medelindrivning, projektgranskande, medelbeviljande, etcetera. EU:s storsatsningar har inte alltid varit lyckosamma, något som inte minst dess jordbrukspolitik visar. Vi behöver i dag mindre Bryssel och mer Sverige, inte tvärt om.

Ett annat problem är att stora delar av världen inte delar EU:s entusiasm och beslutsamhet vad gäller klimatet. Medan exempelvis kolförbrukningen går ned i Europa ökar den i USA och Fjärran Östern med de styrandes goda minne. I Asien med argumentet att man måste komma ifatt Europa välståndsmässigt innan man kan börja tänka på klimatet.

Faktum är att resten av världen inte bryr sig särskilt mycket om EU:s frenetiska och potentiellt ruinösa symbolsatsning på att bli bäst i klassen. Tvärtom räknar man med egna kommersiella fördelar, exempelvis vad gäller energiintensiva produkter.

Risk för tullbyråkrati 

Om länderna ifråga förblir passiva inom klimatsektorn förväntas EU ta till strafftullar för att kompensera för billigare 'klimatbefriad' utländsk produktion. Det är en komplicerad kalkyl, speciellt för sammansatta produkter som till exempel datorer, där somliga delar tillverkats eller satts samman inom EU och andra i fjärran världsdelar. Det finns alltså en klar risk för en stor tullbyråkrati och för en nyprotektionism inom EU, med motåtgärder av samma mynt att förvänta från våra handelspartners sida.

Företagen är redo

En mer grundläggande invändning mot den gröna given i dess planerade omfattning är varför EU överhuvudtaget ska ge sig in i det, framförallt på det halvsocialistiska sätt som nu planeras. Inte för att en långsiktig klimatförändring inte skulle utgöra en reell risk. Den kan mycket väl inträffa och förtjänar därmed också uppmärksamhet. Utan helt enkelt därför att vi kan göra allt som den gröna given ska göra genom att utnyttja marknadskrafterna, inklusive genom mer emissionshandel av utsläppsrättigheter, villkorade skattelättnader och dylikt.

Detta sker redan i USA i stor skala, bland annat i Kalifornien, trots en klimatskeptisk amerikansk president. Samtidigt fortsätter nya klimatinnovationer att strömma ut på marknaden, medan investeringar i förnybar energi och bättre energiutnyttjande går i produktion. Företagsvärlden är redo att dra sitt strå till stacken med egna initiativ, väl medveten om vad som står på spel.

Många frågetecken

Kan något göras för att stoppa eller åtminstone avsevärt begränsa EU:s gröna givs nära nog megalomana kostnad, omfattning och super-dirigistiska inriktning? Hur ställer sig svenska regeringen: Hur väl rimmar projektet med dess stora ”klimatkliv”? Och hur kommer man att agera i EU:s ministerråd? Vad anser den övriga svenska oppositionen och kan den komma fram till en gemensam linje? Vilka EU-länder kommer att stödja respektive opponera mot den gröna given och med vilka argument?

Att likna med Sovjet

EU för sin del rustar sig för kamp. I november utlyste Europaparlamentet allmänt ”klimat-nödläge”, troligen för att kratta manegen inför den kommande gröna given. Som första ämbetsåtgärd presenterade Ursula von der Leyen redan i december den gröna given och utsåg kommissionens förste vice ordförande, fullblodssocialisten Frans Timmermans, till att leda den.

Kort sagt, med den europeiska gröna given i dess nuvarande form riskerar vi att få en situation där den enda skillnaden mellan EU:s ekonomi och den forna Sovjetunionens ekonomi blir att EU har sjuårsplaner medan Sovjetunionen hade femårsplaner. Detta måste vi gemensamt förhindra.