Demoskop: Väljarkarusellen efter januariavtalet

Att stödet för ett parti inte förändras nämnvärt under en månad eller kanske inte ens under ett eller två år är inte ovanligt. Ändå kan även ett oförändrat stöd för ett parti inrymma åtskillig dramatik – och en förändring kan möjligen vara mer omtumlande än vad som först framskymtar. Att C och L valde att ingå det så kallade januariavtalet i början av 2019 var just en sådan händelse, som skakade om väljarlandskapet mer än vad som kanske framgått. På ytan är det mest krusningar som framskymtat, men undervattensströmmarna har varit kraftiga.

Att analysera rörelser i de mindre partierna är ofta svårt då det saknas tillräckliga underlag, men i Demoskops fördjupade väljaranalys genomförs totalt 6 000 intervjuer och resultatet ger åtminstone indikationer om större väljarrörelser. De partier som sedan valet 2018 tappat flest väljare är C, KD och framför allt L. För C och KD är det nästan fyra av tio av de som röstade på partierna 2018, som under mars 2021 uppger att de skulle rösta på andra partier. För L:s del rör det sig om en klar majoritet av väljarna som uppger att man skulle rösta på ett annat parti.

Stora väljarrörelser i små partier

Om KD har lyckats ersätta sina tappade väljare från i första hand L, M och SD – och C har ersatt sina väljare från L, och en låg men ungefär lika stor andel från vardera S, V och MP – så har det varit betydligt svårare för L att hitta nya väljargrupper. Några som tidigare stödde C och KD har anslutit, men inte så många fler. Det här var den situation som L var i fram till mars då man inte fick stort mer än två procent av väljarnas stöd.

Att det är just januariavtalet som orsakat stora rörelser till och från de små partierna är en bild som stärks av en granskning av hur de rörliga väljarna ser på samarbeten med andra partier.

De tappade L-väljarna har starka invändningar mot samarbete med V i första hand, medan motståndet mot samarbete med MP och SD är mindre och på en likartad nivå. För C ser det väsentligt annorlunda ut. Här är uppslutningen nästan total mot samarbeten med SD. KD, av vars väljare två av tre betecknar sig själva som konservativa, har vunnit väljare som ser sig själva som liberala, och här är det entydigt att det är samarbeten med V, och i första hand MP, man vänder sig mot. Den mer begränsade grupp som vänder sig mot samarbeten med SD har i stort övergett partiet.

GAL–TAN överordnat för väljarrörelserna

L:s förutsättningar att kunna överleva i den rödgröna samarbetskonstellationen från januariavtalet måste betecknas som små.

Då de nya samarbetsparterna för L och C värderingsmässigt ligger långt till vänster om de egna partierna så finns förstås misstanken om att även L och C har rört sig år vänster, antingen genom att väljarna byter uppfattning, eller snarare genom utbyte av väljare som är mer vänsterorienterade. Det är dock bara delvis sant, och det är snarare en orientering mot GAL (grön, alternativ, liberal) som skett i väljargruppen. Man har alltså tappat väljare med en hög TAN-orientering (traditionell, auktoritär, nationalistisk) och ersatt dem med väljare som trivs bättre i GAL-landskapet.

Här har C och L mycket olika förutsättningar. Motviljan mot MP och V är inte alls lika utbredd och historiskt stark inom C som inom L, och L har tydligt tappat TAN-orienterade väljare efter att man ingick i januarisamarbetet.

Hur är det då med vänster-höger-orienteringen? Sedan 2014 har C-väljarna rört sig tydligt åt vänster, och efter valet 2018 skedde ytterligare en förflyttning som innebar att C-anhängarna nu är de som placerar sig själva längst till vänster av de partier som tidigare kallades borgerliga. Förflyttningen för L är inte lika tydlig, vilket också gör L:s situation mer obekväm i det nya samarbetet. Trots att partiet nästan halverats har man alltså inte flyttat sig nämnvärt på vänster-höger-skalan.

Ett nödvändigt avhopp för L

L:s förutsättningar att kunna överleva i den rödgröna samarbetskonstellationen från januariavtalet måste betecknas som små. Trots det minskade stödet för partiet så kvarstår en betydande intern opposition som går igen i flertalet frågor, synen på regeringen, statsministeralternativen, etcetera. L-väljarna har återkommande en dragning mot de uppfattningar som råder inom M och KD, medan uppfattningarna bland C-anhängarna snarare ansluter till en bild som delas av S och MP.

L:s vägval att lämna det rödgröna regeringssamarbetet var sannolikt nödvändigt för partiets förutsättningar att behålla sin riksdagsstatus. Sammantaget trivs man bättre i det värderingslandskap man nu rört sig mot.

KD och C: bytt ut mer än häften av sina väljare

Under loppet av fem, tio år har både C och KD lyckats byta ut minst halva sin väljarkår. Bilden av den typiska KD-väljaren var tidigare en omsorgstatagande, religiös kvinna i Jönköping. Basen för KD-väljarna är nu breddad och det finns fler aspekter som appellerar till både män och kvinnor. Under senare år har partiet framför allt fått en mer uttalad konservativ prägel.

För C:s del har omställningen varit än mer dramatisk. Om den typiska C-väljaren tidigare var en äldre man på landsbygden, så handlar det nu snarare om en ung kvinna i storstad. Det tidigare konservativa draget har i stället blivit grönt och liberalt, och modernitet står i fokus. C och KD har till stor del lyckats med sina väljarskiften. Man har bibehållit, och till och med lyckats utöka stödet trots att en stor del av väljarna har hoppat av.

L har till stor del förlorat sina väljare och man har tappat sin starkaste fråga, skolan. Med avhoppat från januariavtalet har marschen mot en ny grupp väljare påbörjats, men åtskilligt återstår. Inte minst måste L återta kommandot i någon enskild fråga.