Den fina moderata traditionen att anonymt be Ulf Kristersson att sätta ner foten

En speciell sak med politiska partier är att det inte på samma sätt finns upparbetade kanaler för mer eller mindre konstruktiv ledarskapskritik som det finns på andra arbetsplatser. Här kan man inte klaga till facket om ens högsta chefs agerande inte uppskattas, personen råkar nämligen vara enhälligt omvald på senaste kongressen, av samtliga ombud i Sverige. Därför får moderata företrädare i stället vända sig till mer inofficiella, men ändå högst offentliga, kanaler som finns att tillgå. 

Med andra ord: man pratar med antingen Tomas Nordenskiöld eller Anette Holmqvist på Expressen och vädrar sin kritik anonymt.

Konsten att sätta ner foten

Under sina sju år som partiledare har Ulf Kristersson vid flertalet tillfällen fått läsa i Expressen att han behöver sätta ner foten.

2019 behövde han och hans partiledning sätta ner foten mot Hanif Bali, då uttryckte många i samtal med Expressen både ”oro och kritik” mot att han inte satt ner foten tidigare.

I mars 2023 menade partiföreträdare – återigen i intervju med Expressen – att han behövde sätta ner foten gällande Douglas Thor och skandalen i Muf, som i korthet gick ut på att Thor avslöjats med misstänkt röstköp i en maktkamp inom ungdomsförbundet.

– Nu har det nått en helt ny nivå. Det finns en tydlig förväntan bland många av oss att partiledningen och ytterst Ulf ska sätta ner foten, sade en enligt Expressen ”mycket tung företrädare”.

Efter höstbudgeten senare samma år var det dags igen. Nu klagade folk i partiet för mycket offentligt, det såg inte bra ut att partiet verkade så splittrat, menade kritikern.

– Även om det är få som vill tillbaka till hur det var under Reinfeldt, då man ju inte fick säga något, har det helt slagit över nu. Man kan säga vad som helst utan att det får några konsekvenser, säger en i partiet, som önskar att Kristersson tydligare ska sätta ner foten.

Dåtid mötte nutid

I förra veckan möttes dåtid och nutid när Ulf Kristersson närvarade vid avtäckandet av Fredrik Reinfeldts byst utanför andrakammarsalen i Riksdagen. Det var profiltätt på plats. Muharrem Demirok var, utöver Ulf Kristersson, enda icke-moderat partiledare på plats till synes av respekt för Alliansen.

Partiet som Reinfeldt ledde är inte detsamma som Ulf Kristersson leder nu. Att vara statsminister är en sak, men att vara partiledare för Moderaterna är ibland ett mer själavårdande uppdrag. Med stor makt kommer också ett stort ansvar för det kollektiva måendet i Moderaterna.

Då anklagades Moderaterna ibland för att vara väldigt toppstyrt, till och med med moderatmått mätt. Men nu har Ulf Kristersson trots två år som statsminister och trots att han fick ihop en regering med majoritetsstöd i riksdagen ändå fått fortsätta hantera missnöjda moderater som gång på gång ringer Thomas Nordenskiöld eller Anette Holmqvist för att klaga på ledarskapet.

Han sitter säkert i nuläget, det är det ingen tvekan om, men han har belackare i partiet och inte det bergfasta stöd som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade under sina mest framgångsrika år.

I förra veckan kritiserades Ulf Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra hårt av JO. Expressens ledarsida krävde hennes avgång. Kort därefter publicerade Expressen ännu en artikel där en anonym moderat uttrycker sig missnöjt.

– Ulf måste sätta ner foten nu, säger en M-källa med insyn till Expressen.

Den här gången gjorde Ulf Kristersson slag i saken redan samma eftermiddag. Anna Kinberg Batra fick lämna sin landshövdingspost och förflyttades till elefantkyrkogården.

Till slut satte statsministern ner foten. I och med det får han också under en kort period ett visst lugn i partiet

– Ibland måste man även skilja vänner från viktiga poster. Det är jobbigt, men här handlar det om att markera, sade en central M-källa till Expressen när beslutet var taget. 

Tyvärr kommer det också gälla Ulf Kristersson så fort det börjar gå lite trögt för partiet igen. Men det är inte nödvändigtvis Ulf Kristerssons fel, utan är bara hur det brukar fungera i hans parti.