Magdalena Anderssons dramaturgi: barnen vs. SD-regeringen

Förslaget banar väg för ett antal diskussioner (hur göra med transfereringssystemen framöver, ska allt indexeras?). Det vore på många sätt just ett systemskifte, inte minst kommunikativt, då indexerade kommunstöd skulle innebära ett abrupt stopp för allehanda regeringars vana att kalla resurserna till kommuner för ”satsning”, trots att det nog tämligen ofta handlar just om att finansministrarna räknar upp stöden med hänsyn till inflation.

– Då kan inte smygbesparingar presenteras som satsningar på samma sätt som i dag. Inte lika enkelt i alla fall, sade Magdalena Andersson vid pressträffen i Visby och som tidigare finansminister är hon sannolikt väl bevandrad i tillvägagångssätten. 

Finns det plats för flera fiender?

Klassiskt är också Anderssons kritik av skattesänkningar. ”Sänkt skatt för höginkomsttagare kommer inte hindra en enda ung person från att plocka upp vapen”, slår hon fast och konstaterar att det är sådana som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson som får sänkt skatt.

En reflektion man kan göra efter talet är emellertid att även om Kristersson nämns lite nu och då så är det ändå SD som intar positionen som Socialdemokraternas Huvudfiende. En sådan har rörelsen alltid, det ingår.

Historiskt har det alltid varit Moderaterna som har varit ”den lede fi”, men nu beskrivs i stället M (och KD och L) alltmer som nickedockor i SD:s ledband. Strategin i att klumpa ihop regeringspartierna med stödpartiet är i sig inte obegriplig, man vill visa på en svag regering och dessutom en som viker ner sig i viktiga värderingar, vilket blev temat mot slutet av Anderssons tal, då hon lämnade sakpolitiken och kritiserade M, KD och L för passivitet inför ett hårdare och tystare politiskt klimat, orsakat av ”Sverigedemokraterna och deras svans”. 

Glidning i de politiska kontinentalplattorna

Men, finns det måhända ett dramaturgiskt problem på sikt för socialdemokratin, när man släpper bilden av ett politiskt landskap där kampen står mellan S och M?

I går stod statsministern och talade socialpolitik genom halva sitt tal och i dag gav Magdalena Andersson intrycket att det största problemet med den här regeringen är att den styrs av Sverigedemokraterna – inte att den har en moderat statsminister. Det är så nära betyget ”godkänt” ett högerparti kan komma när det gäller S.

I det korta loppet är det säkert dåligt för M:s siffror och bra för SD:s. Men i det långa kan en sådan glidning i de politiska kontinentalplattorna visa sig dramatisk.