Professor: Riksrevisionens oklara rapportering är av sällsynt låg kvalitet

Den kritik som Riksrevisionen fört fram till regeringen och Skolverket är baserad på ordentliga och rediga analyser av texter som beskriver ansvarsförhållanden mellan regering och statsverk och med avseende på det internationella Pisa-samarbete som sker inom OECD. Så långt är grunden för den framförda kritiken begriplig. Den visar att statsverket och regeringen brister vad det gäller att kommunicera och att bevaka vad som sker och inte sker i samband med att det svenska skolsystemet jämförs med andra länders skolsystem.

Kärnan i den nu genomförda revisionen är beslut som fattats på lokal skolnivå av att utesluta en del ungdomar från Pisa-mätningarna. De som tagit besluten är samordnarna vid de 223 skolor som valts ut av OECD för mätningarna 2018. För att begripa hur dessa beslut kommit till har revisionen själv valt ut trettiotvå samordnare för att intervjua dem om hur de gått till väga. Det främsta syftet med intervjuerna har varit att ge en bild av vilka problem som kan ha förekommit i samband med genomförandet.

I en fotnot (nummer 24 av 143 fotnötter i rapporten) nämner revisionen att det inte var aktuellt att exkludera någon elev på åtta av samordnarnas skolor. I intervjuer med tjugofyra samordnare har således revisionen kunnat få fram uppgifter om hur dessa kommit fram till att en eller flera femtonåringar skulle exkluderas och vilka problem som de bedömt ha funnits när de fattat sitt beslut.

Oklar grund för bedömning

I samma fotnot konstateras att fem samordnare hade uteslutit så många som tio eller fler av femtonåringarna från mätningarna. För nitton av de samordnare som man intervjuade bör det, utifrån de knapphändiga uppgifter som Riksrevisionen lämnat ifrån sig, varit ett sällsynt beslut att exkludera mer än en eller ett par elever. Fast riktigt så klart är det inte vad revisionen har haft för grund för sin bedömning.

Riksrevisionens sätt att behandla sitt eget material blir i framställningen inte öppet och intellektuellt redigt.

I sin beskrivning av hur revisionen gått till väga i sin undersökning av exkluderingarna skriver man kortfattat att man ”inte heller fått tag på alla skolsamordnare vi sökt och vissa har inte bedömt att de kommer ihåg tillräckligt för att vilja prata med oss.” (sida 15). Skrivningen innebär att revisionen i sin undersökning fått ett bortfall med avseende på uppgiftslämnare om vilka problem som samordnare haft när de exkluderat ungdomar. Revisionen redovisar inte hur stort detta bortfall är, vilket annars är god sed bland utvärderande granskare. Som intresserad medborgare vet man inte hur stort bortfallet varit.

Transparens saknas

Riksrevisionen skriver en del om sina iakttagelser av hur samordnarna gått till väga när de beslutat om exkludering. Beskrivningarna är gjorda som om Riksrevisionens intervjuer gäller över bred front bland skolsamordnare. Revisionen använder ett svepande sätt att beskriva samordnarnas insatser i samband med att exkluderingsbeslut tagits utan någon precision alls. Den konstaterar till exempel: ”Några skolsamordnare har uppenbart exkluderat elever felaktigt. Till exempel har några skolsamordnare exkluderat hemmasittare och några har exkluderat elever som kan tänkas uppleva det jobbigt att skriva provet. Någon har även exkluderat elever vars vårdnadshavare inte låtit eleven skriva provet trots att dessa elever ska registreras som bortfall.” (sida 46).

Vad ”några” och ”någon” står för går inte att förstå när man läser rapporten. Några kopplingar mellan de problem som samordnarna beskriver i intervjuerna och myndighetens agerande dyker inte upp. Riksrevisionens sätt att behandla sitt eget material blir i framställningen inte öppet och intellektuellt redigt.

Av sällsynt låg kvalitet

Den ofullständiga rapportering som revisionen valt för sin påkostade granskning inbjuder till osunda spekulationer. Kanske är det så att de fem samordnare som berättat för revisonen om sina överväganden vid uteslutning av vardera minst tio ungdomar från Pisa-mätningarna är både ”några” och ”någon” i rapporteringen? Är det som revisionen berättar om som ställningstaganden på lokal skolnivå begränsat till en handfull (fem stycken?) samordnares sätt att fungera?

Den oklara rapporteringen kring en av revisionens grundbultar i den aktuella granskningen – de intervjuer som genomförts – är av en sällsynt låg kvalitet. Redovisningar av vem som intervjuats, vems eller vilkas problembeskrivningar eller beskrivningar av misstag som förekommit saknas. Kopplingar i intervjuerna mellan dessa brister och myndighetens agerande är frånvarande, vilket gör att grunden för Riksrevisionens kritik inte bara darrar till. Den blir ihålig.

Den får läggas till högen av ofullkomligheter som visserligen väcker mycket skrammel, men som i sin redovisning är lika bristfällig som myndigheternas hantering av exkluderingen av ungdomar från mätningarna i Pisa 2018 varit.