Acceptera inte undernäring som en naturlig del av åldrandet

Undernäring hos äldre är ett växande problem i Sverige. Medan befolkningen åldras i en allt snabbare takt, visar statistiken att upp till 30 procent av personer över 80 år är undernärda eller riskerar att bli det. Ändå har utvecklingen stått stilla de senaste åren när det gäller att förebygga undernäring, visar en enkätundersökning som Livsmedelsakademin nyligen gjort.

Ökad risk för fallolyckor

Undernäring hos äldre orsakar både stort personligt lidande och försämrad livskvalitet men också stora samhällskostnader. Undernärda äldre individer besöker vården oftare, och de har dessutom längre vårdtider med högre risk för komplikationer och dödlighet. Undernäring försvårar tillfrisknandet vid sjukdom, och kan ge upphov till bland annat fallolyckor, trycksår och försämrad munhälsa.

Orsakerna bakom bristande näringsintag och undernäring kan vara många och svåröverskådliga. Exempel på orsaker kan vara sjukdom, ensamhet, sväljsvårigheter, bristande aptit, depression, bristande tillgång till bra mat eller okunskap om nutrition hos ansvariga individer och organisationer. Ofta är det flera faktorer som samverkar, vilket gör problematiken komplex.

Vi vet att undernäring kostar samhället enorma summor, men någon beräkning av den totala kostnaden finns inte. Vad gäller förebyggande och behandlande åtgärder gjorde Socialstyrelsen en uppskattning år 2001 som visade en besparingspotential i sjukvården på 0,5-1 miljard kronor per år (Socialstyrelsen, Näringsproblem i vård och omsorg, 2001). Siffran är sannolikt mycket högre i dag med tanke på den demografiska utvecklingen.

Insatser kan rädda liv

Förebyggande insatser skulle inte bara kunna spara pengar, utan också rädda liv. Undernärda äldre har längre vårdtider, högre risk för komplikationer, skrivs oftare in på sjukhus och har sämre immunförsvar. Genom att förebygga undernäring kan vi minska hälsoriskerna och därmed avlasta vården.

En viktig anledning till att arbetet mot undernäring inte fungerar är att det saknas samverkan mellan olika aktörer. Kommuner, regioner, sjukhus och äldreboenden arbetar ofta isolerade från varandra, vilket gör det svårt att följa upp de äldres näringsstatus på ett effektivt sätt och sätta in rätt insatser i tid.

Genom att förebygga undernäring kan vi minska hälsoriskerna och därmed avlasta vården.

Kompetensbristen är också en avgörande faktor – merparten av Sveriges kommuner saknar dietister, och personalen inom vård och omsorg har ofta inte den nutritionskunskap som krävs för att identifiera och förebygga undernäring.

Förebyggande arbete prioriteras bort

Bristen på tid och resurser är ytterligare ett stort problem i sammanhanget – i utarmade verksamheter är det ofta det viktiga förebyggande arbetet som prioriteras bort. Livsmedelsverkets riktlinjer för nutrition används i många kommuner för att skapa policys och utbilda personal, men tids- och resursbristen gör det svårt att följa dessa riktlinjer fullt ut.

Samtidigt använder få Socialstyrelsens kunskapsstöd. Det saknas också både tid och resurser att följa upp de rutiner som finns, vilket gör det omöjligt att veta om de följs och om de åtgärder som vidtas har någon effekt.

För att verkligen komma till rätta med bristerna i systemet behöver vi en nationell nollvision mot undernäring hos äldre. En sådan vision skulle innebära ett tydligt mål – ingen äldre ska bli undernärd – och den skulle skapa ett strukturerat och långsiktigt arbete där samarbete och kunskap står i centrum.

En nationell nollvision skulle underlätta bättre samverkan mellan kommuner, regioner och andra vårdgivare. Dessutom skulle den ge möjlighet att satsa på kontinuerlig utbildning av personal inom vård och omsorg, där nutritionskompetens blir en naturlig del av verksamheten.

Inför en nollivision mot undernäring

En nollvision skulle inte bara öka fokus på utbildning utan också säkerställa att den kompetens som finns faktiskt når ut och tillämpas i verksamheterna.

Vi uppmanar regeringen att:

1. Besluta om en nationell nollvision mot undernäring hos äldre.
2. Ge en myndighet i uppdrag att ansvara för nollvisionen.
3. Ge myndigheten förutsättningar att arbeta långsiktigt med uppdraget.

Konkret behöver ansvarig myndighet skapa förutsättningar för ökad kompetens om nutrition och förebyggande arbete, beräkna vad undernäringen kostar samhället, beräkna förekomst av undernäring och hur många som riskerar att bli undernärda. Effekten av Socialstyrelsens föreskrifter om att förebygga undernäring och allmänna råd (HSLF-FS 2022:49) behöver också följas upp. Alla kommuner och regioner ska förebygga undernäring, men det finns ingen som säkerställer att arbetet ger effekt.

En nationell nollvision skulle ge kommuner och regioner de verktyg och resurser som krävs för att göra skillnad på riktigt. Den skulle också vara en ekonomiskt klok investering. Vi måste sluta se undernäring som en oundviklig del av åldrandet och i stället se det som något som kan och måste förebyggas.