Debatten om överskottsmålet är lika mycket en debatt om ideologi

Sedan slutet av 1900-talet har Sverige klarat sig bättre när andra länder har råkat i kris. En orsak är att vi skaffat oss breda skyddsvallar genom starka offentliga finanser. Men nu diskuteras det på allvar om dessa buffertar ska tas ner.

För drygt 30 år sedan gick Sverige in i en depression som bland annat ledde till 500 procents ränta. Felet var till stor del vårt eget, eftersom vi försökt behålla en fast kronkurs samtidigt som inflationen var högre än i omvärlden. Den kombinationen var omöjlig och bankerna gick överstyr och fick räddas av staten, medan arbetslösheten steg till tvåsiffriga tal.

Denna svenska kris ledde till dyrköpta lärdomar. En av dem var att inflationen måste hållas ner, en annan att det finansiella systemet – främst bankerna – måste noga övervakas. De offentliga finanserna fick inte, ens i kristider, gå med stora underskott och bygga upp väldiga berg av skulder.

Normer, överskottsmål och beslutsamhet

För att hindra övertramp satte staten upp normer. Vi fick en självständig Riksbank som fastställde ett inflationsmål på två procent. Finansinspektionen satte upp en rad regler för bankerna och deras utlåning. De offentliga finanserna förseddes med ett överskottsmål och ett mål för skuldsättningen.

En del av dessa normer var ganska grovt tillyxade. Sverige gjorde som andra länder och valde ett mål för inflationen på två procent, men kunde annars ha valt en eller tre procent. Överskottsmålet för de offentliga finanserna sattes först på 2,0 procent av BNP, men sänktes sedan till 0,33 procent.

Men det viktigaste var inte de exakta sifforna, utan den starka beslutsamhet som de markerade. De följande globala kriserna, däribland finanskrisen 2007-2009 och den påföljande eurokrisen samt covidkrisen 2020-22, blev också lindrigare i Sverige än i många andra länder.

Debatten handlar om ideologi

Justeringar av normerna har ibland behövts, men utan att deras innebörd försvunner. Sedan snart två år pågår en översyn av det offentliga överskottsmålet som ser ut att leda till ett balansmål, alltså ett saldo på noll procent. Av de åtta partier som ingår i den pågående utredningen har nu alla utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet stannat för denna lösning som skulle ge ett litet större utrymme för reformer än hittills.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill däremot ge betydligt större utrymme för finanspolitisk expansion genom att staten ökar sin upplåning. Denna uppfattning har företrädare även bland socialdemokratiska debattörer, liksom en del ekonomer.

Utredningen ska bli klar senast den 15 november i år, men huvuddragen är redan färdiga. Därför är det inte konstigt att det har satt i gång en debatt om allt man kan få råd med genom att låna, både investeringar och välfärdsreformer.

Mycket av detta handlar om ideologi: hur staten ska kunna utöka sina åtaganden på fler områden. Detta låter sig inte göras genom väldiga skattehöjningar, men skulle kunna ske genom offentlig upplåning där den synliga kostnaden blir mindre tydlig.

Svenskarna är inte många nog för att på egen hand kunna klara hela omställningen.

Mer än budgetpengar behövs

Den tid som ska omfattas av de nya reglerna gäller dock inte dagsläget, utan om perioden 2027-2034. Det är en tid som är svår att överblicka, även om man allmänt kan förutse ett behov av klimatinvesteringar och demografisk anpassning.

Men för att klara detta är inte bara budgetpengar vad som behövs. Minst lika mycket krävs det mer arbetskraft, i en omfattning som för närvarande saknas inom landet. Därför räcker det inte med en budgetreform, utan hela frågan om invandringen måste också snart tas upp igen. Svenskarna är inte många nog för att på egen hand kunna klara hela omställningen.